Den här krönikan skulle egentligen ha haft en annan form, den var tänkt att (som vanligt när det är sista krönikan) bli en sammanfattning av sommaren som gått. Här skulle stå att läsa om att "gocarten" i Lycksele blev en höjdare för både storkillen och lillkillen.
Att maken äntligen fick åka upp med vänner till Nalovardo under "Rock out wild" (en festival som nioåringen för övrigt lyckades planka in på tillsamnmans med Lycksele-kompisen Philip och dessutom tjäna ihop nästan 200 kronor på att samla in burkar).
Jag skulle också klaga lite över våra projekt som aldrig blev av. Det skulle handla om roliga pool-partyn, om grillkvällar, om mygginvasionen som kom av sig och om mina skofynd.
Från sommaren 2012 finns många fina, roliga minnen som kommer att dröja sig kvar.
Men vi börjar så här istället....
En figur som under nästan alla år haft en självklar plats i den här krönikan är en av de vildaste, men också en av de gladaste vovvar som jag lärt känna.
Som hunden i sången som lillkillen lärde sig på skolan för några år sedan (och som jag och han älskade att sjunga): "Värsta vilda hunden ylar som en varg, han jagar alla smådjur man tror att han är arg, men han är ganska stilla när kvällen faller på, då ligger han och sover och vaknar dan därpå"
Jag är ingen "hundmänniska", men maken ville under flera år att vi skulle skaffa hund. Eftersom han är allergisk mot det mesta som har päls på sig så visade det sig dock bli en ganska svår match ...
Men när vännerna plötsligt aviserade att de hade en valp-kull på gång så blev han mer eller mindre eld och lågor.
Rasen: Jack Russel, har nämligen en päls som funkar och så fanns det en valp i flocken vid namn Ruben ...
Han syskon, de såg ut på ett sätt, Ruben, han såg ut på ett annat.
Pälsen var lockig, lurvig och raggig. Eftersom han hade ett litet överbett hängde ofta tungan utanför när han låg och vilade. En Jack-Russel är absolut ingen vallhund, men Ruben älskade sin flock och såg som sin största uppgift att hålla koll på var alla var någonstans.
Gick vi för långt bort och lämnade honom, då ylade han helt enkelt som en varg...
Allra bäst trivdes han när vi samlade allihopa, gärna på ett trångt utrymme som i husvagnen och förgården uppe i Nalovardo. Där ville han gärna springa fritt ute på vidderna, men då och då kom han för att kolla till oss. När han blev trött somnade han med "tungan utanför" på pläden inne i förgården, men alltid med ett vakande öga på dörren ...
Ruben hade en massa härliga egenheter. När vattnet inte var nog färskt och kallt i skålen slog han med tassen och visade att han ville ha nytt.
Skulle han göra sina behov, fick det absolut inte ske på gården, utan alltid nere i skogen (helst där ingen kunde se honom) Han var ingen knähund, men ville gärna ligga på soffkanten med huvudet på ens axel, nära, nära med päls mot kind.
Men livet går inte alltid att förklara. Istället blev det så att Ruben genom en ren olyckshändelse blev överkörd av en bil för några dagar sedan. Ett liv som var så fullt av liv sprider på en sekunds ögonblick inte glädje längre.
Ingen möter en överlycklig vid dörren när man kommer hem. Ingen ylar som en varg när man är saknad.
Ruben somnade, men vaknade aldrig mer.
Han saknas oss oerhört.