Det kuperade torra landskapet breder ut sig utanför tågfönstret. Vid horisonten reser sig de mäktiga andalusiska bergen. Vi pratar om toppar högre än Kebnekajse.
Tåget strävar mödosamt uppåt och när vi passerar den lilla byn El Chorro inser jag att det var här vi skulle ha stigit av. Djupa raviner och branta höga stup, ett Mecka för vandrare och klättrare. Men det får bli en annan gång.
Det är torrt i södra Spanien, trots det är det gott om frukt- och grönsaksodlingar. Utan konstbevattning skulle det inte gå. Hur länge det är möjligt är svårt att veta, men faktum är att vattenbristen är påtaglig. Floderna är uttorkade och när vi kommer till Ronda och blickar ner i den 120 meter djupa ravinen El Tajo från den berömda bron Puente Nueve så liknar floden Guadalevin en rännil.
Ronda har en lång och rik historia och utsikten från bron är bedövande vacker. I krokarna finns det 25 000 år gamla grottmålningar. Den lilla staden besöks av många turister, inte minst förälskade par, och är känd för tjurfäktning. Legendaren Pedro Romero, som kom på det där med att vifta med ett rött skynke, kommer från stan och står staty.
Huruvida det är tjuren Ferdinand som också står staty är jag mer osäker på, men det sägs att den berömda bron skymtar när vi firar jul med Walt Disney.
Men tjurfäktning, nej, det går bort. Jag pallar inte att stödja utpräglat djurplågeri. Barbari, om du frågar mig.
Annars är Spanien lite av ett favoritland. Klart att det soliga vädret spelar in, men det finns så otroligt mycket att se. Det finns förvisso vackrare städer än Malaga, men oj så fint det är i de gamla delarna och längs den uppfräschade hamnpromenaden.
Vi äter paella i anslutning till Teatro Romano. Servitören kan lite svenska och är överväldigande när han ska beskriva sin kärlek till blonda svenska flickor.
Överhuvudtaget verkar många spanjorer vara intresserade av Sverige. På Placa Merced svalkar vi oss med en öl. Den unga servitrisen sjunger med till en av Icona Pops dängor och säger att hon gärna skulle vilja flytta till Sverige.
"Fast det är väl kallt?" frågor hon bekymrat efter en stund.
Mmm, det är ju det.
På kvällen, matchen börjar 22.00 en tisdag, går vi till La Rosaleda och ser Malaga spela ut och vinna över Almeria i fotboll. Det är fullsatt och kanonstämning. Vi har köpt fina biljetter och hamnar bland äldre gentlemän, som snart skriker värre än värsta huliganerna.
Mannen bredvid mig är i 70-årsåldern och mycket stor. Vi blir snart vänner när jag ljuger att Malaga är mitt favoritlag och han mer eller mindre tvingar mig att sjunga med i klubbhymnen med högra handen mot hjärtat.
Så jag sjunger och den lille Francisco Portillo dominerar och imponerar med teknik, snabbhet och spelsinne. Han är bäst på plan och kröner sin fina match med att sätta 2-0-målet med ryggen vänd mot målet.
Klart jag önskar att Portillo var svensk. Han hade nog förstärkt det svenska lag som ikväll ska möta Österrike. I en match där bara seger räknas. Om inte är sannolikt vägen till VM stängd.
Det känns numera alltid osäkert hur det ska gå, men jag tror att Sverige vinner med 2-0. Zlatan sätter båda.