Vi döpte honom efter dvärgen i Sagan om ringen och själv har jag emellanåt skämtsamt kallat honom för skäggapan i den här spalten. Gimli, vår lille bekymmerslösa dvärgschnauzer, kom till oss sommaren 2003. En present till dottern på hennes tolvårsdag och aldrig har en gåva väckt så mycket lycka och glädje.
Men allt har sitt slut. De senaste månaderna har präglats av krämpor, både fysiska och mentala. Veterinärbesök och medicinering, tårar och oro. Vägs ände och för en vecka sedan fick han somna in i stillhet och ro. Ett jobbigt beslut och en svår stund, men också en lättnad. Inga fler plågor och hur skönt vore det inte att själv få den möjligheten om ens eget avslut präglas av smärta och ångest.
Dvärgschnauzer är en rätt smart ras, ja, i hundvärlden talas det om raser, och Gimli var inget undantag. Dottern lärde honom raskt en rad trick som fransyskorna inte är i närheten av att fatta eller kunna. En kul grej var att dra ut alla lådor i köket och på kommandot ”stäng” så for han runt som ett skållat ollon och stängde.
Smarta hundar är inte alltid av godo och otaliga gånger bröt han sig in i matförrådet. Eller som när han lyckades sätta i sig ett helt fat med gravad lax en julafton. En annan gång slukade han pralinerna i en chokladask och blev följdriktigt rätt risig i kistan.
Värst var ändå (det här är äckligt) när han tog sig in på toan, öppnade locket till skräpkorgen och tuggade i sig begagnade bindor som han sedan spydde upp. Och en gång rullade sig den lilla skäggapan i mänsklig avföring. Fy fan!
Gimli blev tidigt gubbe och betedde sig som en farbror redan som tvååring. Han älskade att umgås med stora mörka hanhundar, helst labradorer, som han spatserade omkring med. Ja, han ville vara kompis med alla, men det gick inte så bra med vår gamla sura honkatt. Men det spelade ingen roll hur många gånger hon fräste och klöste honom. Det var hej, kompis, ändå. Ett rörande ögonblick var när katten efter ett veterinärbesök låg utslagen efter att ha varit sövd. Han vankade oroligt omkring och sedan hämtade han sin favoritleksak och la den framför hennes nos.
Gimli älskade alla och när folk kom på besök kunde han stämma upp i ett uppsluppet yl. Det gjorde han också när det vankades långa promenader och Gläntan var en av hans favoritplatser.
En skön och trösterik tankefigur är att han nu springer omkring i de sälla jaktmarkerna med andra glada hundar och pinkar och luktar.
Tack Gimli, du var en snäll liten familjemedlem och en trofast vän. Vi fick ha dig i nästan 14 år, men nu är det över. Nu bor du i våra hjärtan.