Redan när slutsignalen ljöd kändes det lite som, ja ha, då var det över för den här gången. En del anser att EM tog slut när Sverige fumlade ut sig själv redan i gruppspelet, men riktigt så enögd är inte jag.
Jag är vän av spansk fotboll och har väldigt lite förståelse för Ralf Edström och andra experter som dömer ut en modell och taktik som bygger på stort bollinnehav, kortpassningsspel och spelskickliga mittfältsdirigenter som när som helst sticker bollar i djupled och skapar målchanser. Edström kanske vill ha det som på sin tid; långa bollar på Bengt.
Okej, det kan bli lite gäspigt när spanjorerna drar ner tempot eller när motståndaren som motmedel ställer upp med dubbla handbollsförsvar. Men i min bok är det i så fall motståndaren som spelar dödgrävarfotboll.
Tiki-taki, tiki-taki, fotboll som skön konst i stället för engelska springande träben och holländare med för stora egon. Italien var bra i semin mot tyskarna, men i finalen räckte laget inte alls till. Visst, om Natale gjort mål och bla bla bla, men det var ett lag som ägde och det var Spanien.
Underbar fotboll! Bästa laget vann!
Men de bästa fansen var inte spanska. Även svenska fans får ursäkta. Här var det bara ett lag på läktaren. Irland! När irländarna blev utspelade av Spanien och släppte in ett tredje mål i baken så började de irländska fansen sjunga högre och högre. Inte ens ett fjärde baklängesmål kunde tysta dem.
"Low lie the Fields of Athenry
Where once we watched the small free birds fly.
Our love was on the wing we had dreams and songs to sing
It’s so lonely ’round the Fields of Athenry."
De sjöng ut all sin sorg, men med värdighet och stolthet. De visade vad riktiga fans är och vad fotboll handlar om. Det var så rörande och jag skruvade upp tv-ljudet till max. Även flera spanska spelare talade efteråt om en oförglömlig känsloupplevelse.
Jämför det med idioterna som utnyttjar läktaren som forum för rasism, hat och våld. En problematik som förvisso kan ha djupare orsaker och bör sättas in i ett socioekonomiskt sammanhang.
Och om vi nu ska jämföra. SVT och TV4 har delat på sändningarna från fotbolls-EM och hur jag än vrider och vänder så finns det bara en vinnare och det är inte den reklamtyngda Fyran. Mängden reklam är så påfrestande att jag (och de flesta andra) byter kanal när TV4 vill bomba våra skallar i bitar. Det har förlorat alla proportioner, men trots detta jobbar TV4 för att få utöka reklamtiden än mer.
Aktieägarna vill roffa åt sig ytterligare miljoner samtidigt som TV4-ledningen ivrigt vill försämra villkoren för de anställda. TV4:s sportsändningar är sönderhackade och sämst. Fullkomligt olidliga. Ett blött långfinger blir betyget.
Men nu har domarens pipa blåst av detta gigantiska bländverk. Detta skådebröd för folket som i vart fall inte jag kan äta mig mätt på. Alltså blir det abstinens. Vad ska vi fotbollsdårar göra med all vår ångest nu?
Själv tar jag semester några dagar. Pillar lite i naveln och funderar över sakernas förhållande, dricker ett glas kallt äkta rosévin (ja, det finns gott om fejkade) och kanske tar jag sommarens första dopp med mon ami Polly.
Det blir inte så mycket bättre.