Det har gått över 30 år, men när jag blundar framträder detaljerna som om det var i går. Efter en dunkande natt på Norrlandståget rullade det in på Stockholms central. Nytt jobb och en sängplats hos en syster i Sundbyberg väntade.
Det var en höstdag 1980 och jag hade ingen anledning att se mig om eller ta några fångar. Jag kände bara frihet när jag stod på perrongen och från första stund kände jag mig hemma i storstan eller "Tjockhult" som stan kallas i en av Dag Vags klassiker.
Att jag drar in Dag Vag i det här beror främst på att sångaren/basisten Stig Vig gick bort i förra veckan. Vad jag gillade Dag Vag på den tiden och jag var på plats i Eriksdalshallen när bandet och Ebba Grön rockade röven av Elvis Costello. R.I.P, Stickan.
Jag blev ganska snabbt hemtam i Stockholm och några tankar på att flytta norrut igen existerade inte, men lusten att förkovra mitt skrivande ledde mig till folkhögskolan i Kalix och att det så småningom blev Piteå måste nog sättas på slumpkontot.
Nu är jag tillbaka i storstan, men den här gången för att hjälpa min dotter med flytten. Hon har flyttat hemifrån och jag måste erkänna att den första känslan var lättnad. Det var liksom dags att lämna boet.
Det märkliga är att den där lättnaden redan övergått till saknad och det måste medges, viss oro. Hur ska det gå? Vem ska nu curla? Jag vet att jag oroar mig i onödan. Hon är en stor flicka nu.
Känns som alldeles nyss hon var en liten unge som roade oss med att på pricken härma dialekter när vi reste runt på våra återkommande Sverigesemestrar. Som vi har bilat i den här familjen.
Vi kallade henne Humlan när hon var liten för att hon surrade så mycket. Det är i mina öron ett av de sötare smeknamnen på en liten tjej.
Jag minns när hon fått berättat om Jesus i förskoleåldern och hennes morfar myndigt frågade:
"Nåå, Humlan, vet du vad Jesus hette i efternamn".
Hon himlade med ögonen och sa:
"Det vet väl alla. Kvist! Jesus Kvist!".
Men små älskvärda barn är en sak. Även den vänaste varelse kan förvandlas till ett tonårsmonster och en period bråkade vi så mycket att det till sist kändes som om alla dörrar var stängda.
Jag vet, många har vittnat om samma sak, men det blir inte lättare för det. Tack och lov fanns det en reservutgång och till sist började ljuset sippra in. Vi har försonats och vi har nog båda ångrat vissa saker, men nu är det dags att prova vingarna. Det är dags att slå upp de stora dörrarna och släppa in världen.
Att gå hemma hos föräldrar som gnäller över att det ligger kläder överallt och att smöret inte hamnar i kylen är i längden ohållbart för alla parter. Bättre då att slarva i egen lya. Nu finns det inte längre någon som går efter och muttrande plockar undan.
Nu finns bara friheten att bestämma allt själv. Det är en underbar känsla, men också ett ansvar och en mognadsprocess som brukar vara välgörande för de flesta.
Men det är skönt att hon flyttar, försöker jag intala mig och så svämmas jag över av saknad. Blir gråtmild. Kanske finns det saker som jag borde sagt, gjort bättre, men som det står i vår hall:
"If it doesn’t work out, you can always come home".