Det är där det händer. 3.08 in i låten. Ett tungt pukslag. Och så rösten: "And I ..."
Ett av pophistoriens mäktigaste ögonblick och själva epicentret i en av de bäst säljande låtarna någonsin. Whitney Houstons cover på Dolly Partons "I will always love you". Det var november 1992.
Den amerikanska sångstjärnan, då 29 år gammal, tog en redan stark och bra låt och gjorde den till sin. Det var en sångprestation som krossade det mesta och avgjort höjdpunkten i hennes karriär.
Nu har hon lämnat oss. Whitney. Under sina glansdagar en sångerska så bra att tid och rum försvann. Hon gav mig själva sinnebilden av "mäktig ballad". Jag gillar inte utdragna wailanden, men har samtidigt känt att Whitney, hon kan få hålla på. I hennes sång har jag upplevt en kärna, någonting som lirar på känslosträngarna hos mig. Hon var på riktigt.
Jag glömmer aldrig när min bror, som var bra på att komma hem med den senaste musiken, drog fram maxisingeln "How will I know" med den svarta Arista-etiketten. Whitney Houston hade anlänt. Jag var 12 år och mer intresserad av hårdrock, men det gick inte värja sig mot den där rösten. Lyssna på a capella-versionen av låten (som på skivan, men med instrumenten bortplockade) och du förstår nog vad jag menar.
För många som växte upp under 80-talets andra hälft och 90-talets första var Whitney Houston musikalisk basföda. Bara på balladsidan blev det en hel del hits: "The greatest love of all", "Saving all my love for you", "I have nothing", "All the man that I need" och så vidare.
Även på senare år, när rösten mörknat och den kontrollerade urkraften var på väg bort fanns det anledning att lyssna på henne, men med ett mindre omfång och ett raspigare uttryck borde hon ha skippat sina mest krävande hits på konserterna och letat sig åt ett annat håll. Hennes egna skor blev för stora de sista åren. Det gör ont att se filmklipp där en kraxig superstjärna kämpar sig fram bland korta fraser i stället för att glänsa med de långa stadiga toner hon en gång gjorde sig känd för.
Efter 1993 kunde det bara gå neråt för Whitney Houston, men det skulle göra det på flera sätt. Redan då fanns drogerna med i bilden och under många år på 00-talet handlade Whitney-rubrikerna om ett kaosartat privatliv snarare än om ny, bra musik. Även yrkeskvinnan har fått betala ett högt pris. Att reaktionen på dödsbudet snarare blir ett "jaså, var det dags nu" än ett "oj, shit" gör att det känns dubbelt ledsamt, men det är inte bilderna av en artist på dekis och ett instrument i förfall jag plockar fram just nu.
Jag minns i stället tryckare på skoldanser, det stora genomslaget för "I wanna dance with somebody", hur hon sjöng den amerikanska nationalsången på idrottsevenemang och premiären för filmen "Bodyguard". Jag minns divamötet med Mariah Carey i "When you believe" och alla sångtjejer som genom åren vittnat om Whitney som inspiration. Många yngre förmågor med artistdrömmar har haft Whitney Houston som stödhjul när de stått hemma och övat och hennes betydelse för sådana som Mariah, Céline, Beyoncé och Christina var stor, garanterat.
Whitney har aldrig varit mitt förstahandsval, men jag har köpt plattorna, hon har alltid funnits där och jag känner mig ledsen när jag lyssnar på gamla fina balladen "Where do broken hearts go?" medan den här texten avrundas. Hon var en självklar del av min uppväxt, i soundtracket, omsorgsfullt "inblandad" på en C 90-kassett. Den musiken lever vidare. Jag känner tacksamhet.