Det måste ha varit kring 1970 i trakterna av Boden som jag såg en bisamråtta för första gången. Plötsligt var de överallt och deras myrstacksliknande bon fanns i varje träsk.
I tidningarna berättades det om bisam som i trängda lägen gick till angrepp mot människor. Det hände mig själv i samband med pimpelfiske på våren i Buddbyträsket. Vi barn såg en bisam som via en vak vid boet med jämna mellanrum tog sig ut på isen. Vi väntade ut den och skar sedan av reträttvägen. Sedan gick allt fel och bara en snabb parad med skidstaven räddade mig från att bli biten av den rädda, men aggressiva bisamråttan.
Jag minns att farfar sa att bisamråttan hade spridit sig från Ryssland till Norrbotten. Numera vet jag att det är fel. Bisamråttan (som för övrigt inte är en råtta, utan tillhör familjen sork) kommer från Nordamerika, men 1905 togs den med till Tyskland och spred sig sedan vidare. Via Finland kom den till Sverige runt 1950. I dag har den spridit sig långt ner till södra Norrland.
Bisamråttan är en så kallad invasiv art, men dess påverkan av det naturliga ekosystemet har inte varit påfallande negativ. Dess existens sägs ha en positiv effekt på igenväxande vattendrag och det gynnar vissa sjöfåglar.
Det finns betydligt värre främmande arter som hotar den inhemska biologiska mångfalden. Mårdhunden är fruktad och det läggs ner mycket arbete på att stoppa utbredningen. Den är ett hot mot viktiga naturvärden, men än värre är givetvis risken för spridning av dvärgbandmask och rabies.
En annan icke önskvärd gäst är minken som ursprungligen kommer från Nordamerika, men via minkfarmer har den spridit sig i den svenska naturen. På många håll i landet, särskilt vid kusterna, utgör den ett allvarligt hot mot markruvande fåglar, exempelvis tobisgrissla och skräntärna.
I Norrbotten stöter vi på den i snart sagt vartenda vattendrag från kust till fjäll. I sommar fiskade jag i kalfjällsmiljö och det första jag ser i den lilla jokken är en mink.
Andra arter har ställt till betydligt större problem. En gång fanns det svenska flodkräftor i många vattendrag, men när den nordamerikanska signalkräftan sattes ut blev det katastrof. Signalkräftan är ofta smittbärare av kräftpest och det är en farsot som dödar vår inhemska kräfta. Fast i Alterälven mår fortfarande flodkräftan väl.
I Södra Sverige är mördarsnigeln en ovälkommen gäst. De är talrika och vållar snabbt förödelse i trädgården.
För att inte tala om vildsvinen som sprider sig som en löpeld norrut genom landet.
På Naturvårdsverkets lista över icke önskvärda arter ryms cirka 170 arter. Det är allt från växter till däggdjur.
Problemet med invasiva främmande arter är globalt. De kan slå ut lokalt förekommande arter och utarma den biologiska mångfalden.
En av de största katastoferna är asiatiska karpfiskar som tagit över livsrummet i stora delar av Mississippifloden. De amerikanska myndigheterna fruktar att karparna ska nå de Stora sjöarna och som en sista desperat utväg planerar man att vända Chicagoflodens flöde.
För övrigt har redan 180 vattenlevande arter som beskrivs som främmande etablerat sig i Stora sjöarna och 163 i Mississippibäckenet.