Det är fredag kväll och jag tar en öl med några kompisar på en ganska trevlig bar. Det är jag, min tjejkompis och två av hennes killkompisar. Jag har aldrig träffat hennes killkompisar förut så jag gör som man brukar, när man träffas på en bar och inte känner varandra.
.
"Alla klasser hade olika saker för sig men nästan alla hade en sak gemensamt
– att klicken tjejer i klassen var de som i huvudsak hade planerat och koordinerat."
.
Jag frågar killarna vad de jobbar med. Var de bor. Om de trivs i Stockholm. Vad deras favoritdrink är. Till slut kommer jag inte på några fler ämnen, så jag frågar vad de ska göra på nyårsafton. Tre timmar, räknar jag. I tre timmar har jag ställt femtioelva öppna frågor, försökt få igång samtalet, kämpat med att vi alla ska trivas.
Inte en endaste gång frågar de mig någonting tillbaka. Tre timmar med varandra och de vet knappt vad jag heter.
.
När jag gick ut gymnasiet firade alla klasser, oavsett programinriktning, studentveckan. Allt var väldigt ordnat och fixat. Det var husfester, utsmyckning av vagnen och tävlingar. Alla klasser hade olika saker för sig men nästan alla hade en sak gemensamt – att klicken tjejer i klassen var de som i huvudsak hade planerat och koordinerat.
Alla organiserade, duktiga tjejer. Så många av dem som sedan pluggade vidare på universitet. Kanske var det likadant där, i universitetsklassen. Tjejer som har lika många tentor som killarna men som också ser till att klassen har trevligt tillsammans, att de får en sammanhållning. Att de trivs.
.
"Köp presenter till era egna familjer och sluta lita på att er partner fixar det. Bjud in till middagen och handla allt till den, och glöm inte blommorna."
.
Det är ingenting som man kan ha på cv:t. ”Koordinering av nollning – Umeå universitet” eller ”Projektledning – Studentveckan 2008”, det skulle cheferna fnissa bort. Men det är exakt vad det är, koordinering och projektledning. Inte för egen vinning utan för det gemensamma, sociala livet.
.
Åtta år senare sitter jag på en bar i Stockholm, när första snön faller, och frågar och frågar och frågar. Försöker. Kollar när nästa buss går för att ta oss till nästa ställe, meddelar alla när det är fyra minuter kvar, stressar på, vi får inte missa bussen för då måste vi alla gå ute i snön, ser till att alla får en sittplats på nya stället, fortsätter fråga, fråga, fråga och får dåligt samvete när det är tyst runt bordet.
.
Det är ingen ovanlig situation. Vi spenderar inte kvällen med märkliga, supertråkiga nollor. Jag och min tjejkompis är inte ointressanta torrisar. Det är en helt vanlig social situation, direkt ur livet, där tjejerna ror och ror och ror och killarna bara åker med i båten.
.
En fredag kväll 2016 eller en studentskiva 2008 – eller varför inte en helt vanlig familjesituation där kvinnan bjuder in till middagar och alltid är den som köper presenter till vännernas födelsedagar (eller mannens egen familj, till och med). Ett ansvar för det gemensamma sociala livet, trivseln, från barnsben till graven.
.
Jag vet, att ingen tvingar mig till att fråga och hålla lågan uppe. Att det inte är min uppgift att vi alla ska trivas. Jag har inte tvingat någon att sitta runt det där barbordet, de ringde ju faktiskt oss, det är upp till dem om de har en rolig kväll.
.
Så jag tystnar. Inga fler frågor. Dricker ur min öl, kollar ut över havet av fotogen och vinglas, tar in ljudnivån. Och vi sitter helt tysta i säkert en kvart, tills min tjejkompis kapitulerar och uppmärksammar låten som spelas, frågar om de har hört den förut.
.
Medan jag tänker, att jag aldrig mer ska ro åt någon annan. Nu, precis nu, borde vi tjejer sluta lyssna på killarna och deras liv, under en hel himla kväll. Vi borde vara färdiga med att se till, att vi har trevligt medan de kan fokusera helt på att bli servade hela sociala sammanhanget.
.
Och ni killar borde nu, precis nu, börja ta ansvar för att alla och inte bara ni ska trivas. Ta gärna initiativ till klassfesten men genomför den också.
Köp presenter till era egna familjer och sluta lita på att er partner fixar det. Bjud in till middagen och handla allt till den, och glöm inte blommorna.
.
Ställ frågor till människorna runt bordet, fråga hur deras dag har varit, bara något! Det är dags att ni börjar ro lite ni också, för så jävla intressanta är ni inte.