Sverige är världens tredje mest rättssäkra land, världens bästa land att växa upp i, världens bästa land att åldras i, har världens starkaste djurskyddslag, världens snyggaste män, världens bästa strokekampanj, är ett av världens bästa länder att studera i och stoltserar med att vara ett av världens absolut mest jämställda länder.
Svenskar är de fjärde bästa turisterna i världen, bygger världens bredaste hängbro, är bäst i världen på engelska, har världens bästa hönsfarmer med världens bästa ägg, tillhör de mest kreativa världsinvånarna och är dessutom störst i världen på Facebook.
Jag kan leva med att vi inte satsar stenhårt på att bli ännu mer magnifika i vår roll som Facebookanvändare, men jag är urbota less på att argumentet ”vi är ju ändå BÄST” får vara en ursäkt för att strunta i att fortsätta kampen mot jämställdhet, större rättssäkerhet, bättre sjukvård, bättre äldreomsorg eller för den delen hårdare djurskyddslagar.
Vi lever i en slags illusion att jämförelsen med andra är ett mått på faktiskt kvalité – men blir det verkligen okej att äta svensk ko bara för att den danska är fullproppad med antibiotika, instängd i trånga burar och exponerad för ett nästan extremt lidande? Även den svenska kon fodras i alltför många fall med mat som ger diarré, i bås där fysisk rörelse missgynnas, i ett sammanhang där aveln siktar mot att föda fram tjurarna som växer snabbast och korna som har störst juver.
Eller – låt oss dra resonemanget åt andra hållet; blir den enskilda individen sämre om omgivningen blir bättre? Blir civilingenjörstudenten en sämre matematiker av att sprida sin kunskap till omgivande kamrater? Blir sprintern en sämre sprinter av att lära grannpojken att teknik är grundstenen, viljan husväggarna och fysiken taket som bygger templet? Blir jag en fattigare människa av att skänka tjugolappen till någon vars basala behov inte uppfylls, än om jag skulle spendera lappen på en förpackning vindruvor?
Jag kanske är ute och cyklar, men personligen tycker jag faktiskt att det vore en ganska trevlig utveckling om vi kunde släppa lite på den där prestigen och i stället hjälpa varandra, peppa, stötta och finnas närvarande både i mot- och framgång.
När var och en av oss dör, är vi ändå inte mer än en bris i öknen, en molekyl i periodiska systemet eller för den delen en cell i en kolossal organism. I den värsta av världar blir alla världens brisar en förödande orkan, molekylerna en orgie av livsfarliga, kemiska föreningar, och cellen förökar sig till en cancersvulst vars enda syfte är att döda allt som hålls kärt.I den bästa av världar kan utvecklingen däremot bli annorlunda.