Gapa! Säg "Ah".
"Aaaaah" och kräkreflex.
Ett knack i knäet, aha, nerverna på utsidan och ett stick i fingret, se så, lite blod har ingen dött av.
Vatten i knäna och vågor i håret. Herre Gud, som Ranelid utropade, ni är ju snudd på döende. Var är pulsen, var är hjärtats dunk-dunk-dunk?
Nå ja, Lite lavemang och en Napoleonkonjak så ska det nog ordna sig. Doctors order.
Den svenska sjukvården är omdiskuterad och särskilt människor i glesbygd känner ett växande hot när vårdmöjligheterna minskar eller dras in. Att överleva en infarkt blir i värsta fall en fråga om var du bor.
Glesbygd och långa avstånd är svåra nötter att knäcka för pressade landsting. De privata initiativen är sällan alternativ i dessa sammanhang eftersom det är svårare för de så kallade riskkapitalisterna att skära guld med skalpellerna i avfolkningsbygder.
För övrigt är det svårt att förstå varför de kallas riskkapitalister. Risken är obefintlig. Det är samhället som betalar för deras insatser och miljonvinsterna trollas i många fall bort i skatteparadis.
Jag säger inte att privat vård, omsorg och skola alltid måste vara fel, men det svenska systemet som inbjuder till ren rovdrift är beklämmande.
En rak fråga:
"Vill du att pengarna ska göra nytta i vård och omsorg eller hamna i några enskilda rövares fickor"?
Jag tror att minst 80 procent vill att pengarna ska göra nytta i vård och omsorg. Straffspark, men sossarna svävar som vanligt ängsligt på målet.
Hur som helst, läser om en undersökning som Commonwealth Fund International Health Policy Survey utfört i ett antal länder. Enligt undersökningen är sjuka människor över 75 år mycket missnöjda med vården. Sverige får bottenbetyg inom flera områden.
Jag vet inte vem som står bakom undersökningen, men det hävdas att 4 800 svenska patienter över 75 år har svarat och att det största missnöjet handlar om bristen på kommunikation och information.
Själv fick jag en enkät med en massa frågor efter min sjukhusvistelse på Sunderby sjukhus. Vad var bra, vad var mindre bra, var något dåligt?
På det hela taget var jag mycket nöjd. Mottagandet var vänligt och professionellt, om än det tog några timmar innan en läkare till sist gav order om smärtlindring.
Det undersöktes och togs prover, röntgades och slutligen opererades. Jag kände mig mycket tacksam och lättad. Inte minst slog mig tanken att sjukhusets resurser var lika mycket till för mig som för den med fetare plånbok.
De flesta syrror och biträden uppträdde trevligt och svarade på frågor efter förmåga och ansvar. Läkarna var svårare att få kontakt med.
I enkäten fanns frågor om information och kommunikation och här någonstans har det en tendens att brista. Jag känner likadant som 75-åringarna. Det var nästan omöjligt att få relevant information om mitt tillstånd och vad som väntade. De olika avdelningarna verkade inte heller ha någon rak kommunikation att tala om.
Här finns mycket att förbättra, men jag vill samtidigt betona att jag i det stora hela är mycket nöjd med den vård jag fått. Än nöjdare är jag över att vi gemensamt finansierar vården så att den tillfaller alla efter behov.
Låt det förbli så.