När man tittar tillbaka på festivalens storhetstid mellan, låt oss säga 1990-2010, är det en imponerande storslagen samling artister från A till Ö som frekventerat och besökt alla scener. Jag hade förmånen under den tiden att arbeta ganska nära festivalgeneraler som den skicklige innovatören Olle Lundquist och hans efterföljare Annacarin Johansson och Janne Wimander. Det fanns fler betydelsefulla aktörer som exempelvis Peter Lundmark i det väloljade PDOL-maskineriet, men jag nöjer mig att nämnda generalerna med enorm fingertoppskänsla i en festival där det för det mesta fanns något för alla dag som kvällstid. Från de allra yngsta i lego och leklanden till sommartoppen nedanför kyrkan, eller ”Ring så spelar vi” med Thord Carlsson på torget. Sportdäck, Kärleksland och VIP-tält och så vidare.
Men artisterna. Vilka som skulle komma och inte. Det var alltid den stora frågan ...
Det gormades alltid under några vårmånader när fälten presenterades. Telefonerna på kontoret gick varma. ”Vem f-n är de där HIVES” väste någon. En sommar senare låg artistgaget så pass högt för The Hives att bara någon enstaka festival hade råd med bokningen. PDOL-gänget låg ofta steget före och som sagt. Tänk er alla toppnummer generalerna lyckades locka dit. Håkan Hellström, Robyn, The Hooters, Uggla, Carola, The Ark, E-Type, alla hip-hoppare, hårdrocksband och ett styvt hundratal andra klassiga lösnummer. Det gormades ofta om entrépengen, men tydligen är det så att det går bra att betala ungefär samma summa för en enstaka konsert vid en lokal scen nära dig än femton närapå likadana under några festivaldagar.
Apropå stjärnor, festivalgeneraler och andra kan man i sammanhanget inte glömma alla superstjärnor som agerat på Sportdäcket genom åren. Bland NHL-stjärnor, handbollsvärldsmästare, guldprydda OS-alpinister med flera sticker nog ändå NBA-superstjärnan, San Antonio Spurs point guard, Tony Parker ut mest. Glömmer aldrig när han drog ett stenhårt pass med liten basketboll genom VIP-tältet till fotbollsspelaren Roger Sandberg. Tony och franska landslaget passade på att besöka PDOL under en Luleåvistelse.
Och apropå lirare. Så här i PDOL-tider är det för mig ofrånkomligt att inte ägna musikläraren Dick Gyllander en tanke. Vilken härlig lirare det var. Med förhållandevis minimal budget lyckades han locka jazzstjärnor från när och fjärran till Jazzklubben. Det finns mängder av jamsession-stories långt in över natt till morgon från den tiden när den publika ridån gått ned och lamporna släckts.
Till sist…
…har abborrstimmen anlänt till Piteås underbara innerskärgård igen.