I dag står det klart att den tidigare politikern i Älvsbyn som stått åtalad misstänkt för mordbrand frias. PT namnger henne inte.
Hade det blivit annorlunda om hon dömts? Troligen inte.
Men när är det då rätt att namnge politiker? Det finns inget enkelt svar, men så här har jag resonerat.
Förtroendevalda politiker har en speciell roll i samhället och det finns ett starkt allmänintresse i att rapportera när de är misstänkta för brott. Beroende på personens ställning och vad brottsligheten är kan det också bli aktuellt med att gå ut med deras namn.
När det gäller ledande politiker kan det allmänna intresset vara så stort att vi ibland väljer att namnge redan innan åtal väcks. Ett aktuellt exempel är Bodens kommunalråd Claes Nordmark, som åtalades för försök till våldtäkt och i veckan dömdes för sexuellt övergrepp. Det är även så att när en kommuns högsta politiska företrädare inte längre kan fullgöra sitt uppdrag har vi ett ansvar att berätta det. När Claes Nordmark sedan avgick hade det varit orimligt att inte redovisa orsaken, även om det i detta fallet inte var grundorsaken till namngivningen, som var gjord redan innan.
I fallet med den tidigare politikern som nu friats för mordbrand har jag valt att inte namnge. Beslutet grundar sig på flera faktorer. Personen har visserligen haft ledande roller i både kommun och region under lång tid, och hade fortfarande flera förtroendeuppdrag vid tiden för brottsmisstankarna. Men samtidigt finns problem där sjukdom är centrala delar i historien. En anhörig till politikern är målsägande och ytterligare flera personer riskerar skada av en namnpublicering.
När vi gör våra bedömningar väger vi alltid allmänintresset mot risken för publicitetsskada. Det är kärnan i det publicistiska ansvaret och det är i stort sett aldrig svartvitt.
Det kommer frågor som: "Varför namnger ni en politiker som kört utan körkort, men inte den som misstänks ha misshandlat en familjemedlem?" Det kan verka motsägelsefullt – särskilt när brottet i det senare fallet är både grövre och mer förtroendeskadligt.
Men det handlar inte bara om brottets allvarlighetsgrad. Det handlar också om sammanhanget.
Körkortsförseelsen sker i det offentliga rummet. Den är enkel att beskriva och ofta finns inga andra inblandade än den misstänkte själv. När det gäller brott inom familjen ser det annorlunda ut. Där kan det finnas anhöriga eller andra personer som inte har något med brottet att göra – men som ändå riskerar att hängas ut eller identifieras genom en namnpublicering. Det kan också finnas bakomliggande orsaker som psykisk ohälsa eller beroendeproblematik som påverkar.
Därför gör jag ibland bedömningen att det är mer skadligt att publicera än att avstå – även om brottet i sig är allvarligt. Det är inte ett uttryck för dubbelmoral. Det är ett sätt att ta ansvar för helheten. Och ibland leder det till svåra avvägningar.
Varför pratar jag så mycket om sjukdom som beroendeproblematik då?
Piteå-Tidningen är anslutna till det medieetiska systemet, där man kan anmäla publiceringar till Medieombudsmannen som tar ställning till om artikeln ska frias eller klandras. En sak att förhålla sig till i systemet är att sjukdom är känslig information. Medieombudsmannen anser att uppgifter om någons sjukdom – som psykisk ohälsa eller beroende – är integritetskänsliga och kräver starkt allmänintresse för att kunna publiceras.
Ju känsligare information desto större krav på att mediet visar att det finns ett offentligt intresse som väger tyngre än individens rätt till integritet. Även om den som drabbats är offentlig person, ska anhörigas integritet också vägas in. Att skriva om en persons sjukdom kan indirekt peka ut andra.
Då kan man undra om det varit annorlunda om den tidigare politikern varit kommunalråd. Min inställning är att då hade personens position i samhället varit så hög att vi hade behövt skriva namnet – men då hade vi förmodligen berättat färre detaljer kring händelsen.
Om vi inte skriver politikerns namn, kan vi då inte skriva partitillhörighet i alla fall? Eller mörkar vi? Jag tänker så här: Vi har berättat vart branden skedde och var politikern varit verksam samt hennes ungefärliga ålder. Att då också berätta vilket parti hon tillhör skulle snäva ner den krets av politiker det kan handla om ytterligare.
Det handlar inte om någon dold agenda. Det handlar om ett ansvarsfullt publicistiskt ställningstagande – att värna både allmänintresset och individens integritet.
Jag vet att inte alla håller med om mina beslut. Det hör till. Men jag hoppas att det blir tydligare varför jag väljer olika väg i olika fall.