Jag kan inte spanska, men några fraser kan jag svänga mig med. Om jag summerar två veckor på solkusten i Spanien så är det möjligt att den vanligaste frasen varit "Una grande cerveza, por favor". Vid närmare eftertanke är det nog den enda fras jag fullt ut behärskar.
Låt mig som den politiskt korrekta människa jag är (eller i vart fall brukar anklagas för att vara) härmed förklara att det inte har varit någon suparresa. Känns särskilt viktigt att påtala när man kommer hem till ett höstkallt Piteå och möts av kampanjen Sober october.
Inget fel med det. I fjol körde jag det till punkt och pricka, ja, en bra bit in i november och mådde bara bulla. En vit månad då och då mår nog alla bra av.
Spanien är något av favoritland, om än jag har svårt att förlika mig med de nya lagar som påtagligt inskränker demonstrations- och yttrandefriheten. Förhoppningsvis vinner vänsterblocket valet och river upp de drakoniska lagarna.
För en turist på solkusten är det här inget som märks. Här handlar det om att njuta av solen och ladda batterier inför en lång vinter. Av en händelse får jag tag på en tidning på svenska riktad till den koloni svenskar som bosatt sig här. Bland kuriosa och information ryms en slags ledare där en till synes välbeställd (och välkammad) svensk man tycker att all kritik mot de nya lagarna är befängda. Slutsatsen är att Spanien är ett föregångsland i frågan och det är nästan så att man känner Francos andedräkt.
I samma tidning läser jag en krönika där en kvinna riktar stark kritik mot Sveriges hantering av romska tiggare och rådande invandringspolitik. Förutom att krönikan kryllar av sak- och faktafel så är det en rakt igenom ledsam läsning.
I Spanien syns inga romer som vädjar om växelpengar. Här är det fattiga, handikappade och åldriga spanjorer som tigger småslantar. Den tidigare lågkonjunkturen och efterspelet då EU krävde drastiska nedskärningar i de sociala trygghetssystemen har slagit hårt mot många.
Möjligen en orsak till införandet av de nämnda lagarna i syfte att tysta kritiken och ilskan mot orättvisorna och de växande klyftorna.
Och längs stränderna smyger afrikanerna i hopp om att sälja sina piratkopierade märkesväskor och glimmande bijouterier. Inte många köper, men kanske räcker slantarna till ett mål mat och vatten.
Semester på stranden är annars tid för läsning. Jag läser äntligen Hans Falladas "Hur ska det gå för Pinnebergs" och med större förtjusning Umberto Ecos "Begravningsplatsen i Prag".
Det är 1800-tal och Eco driver friskt med rasistiska stereotyper och antisemitiska lögner. Den obehagliga huvudpersonen är fiktiv, men de flesta andra är historiska personer och beskrivningen av det framväxande judehatet och nationalismen är korrekt.
"... låt oss be att det alltid finns en jude att frukta eller hata. Det behövs en fiende för att inge folket hopp. Någon har sagt att patriotismen är brottslingarnas sista tillflykt, den som inte har moraliska principer brukar svepa in sig i en flagga och bastarder stödjer sig alltid på den egna rasens renhet."
Ungefär som idag. Skillnaden är att juden bytts ut mot muslimen. Det finns en del att lära av historien.