Theophilus är nog inte bekant för den breda allmänheten, men redan år 169 kom denne biskop fram till att Jordens ålder var 5 698 år. Kalkylen var baserad på Gamla Testamentets släktled.
Biskop Ussher av Armagh på Irland tog det ett steg längre på 1600-talet då han preciserade skapelsen till den 23 oktober år 4 004 före kristus. Ussher var så bra på att räkna att han tidsbestämde syndafallet i Edens lustgård till den 10 november samma år.
Idag vet vi att det här inte stämmer. Jorden är inte 6 000 år gammal, men det märkliga är att det finns människor som är övertygade om att jorden är mycket ung. På en sajt som Genesis.nu kan man ta del av den världsbilden. En ytterst märklig upplevelse.
Även inom vetenskapen hade man länge problem att bestämma jordens ålder. Vid 1800-talets mitt kom fysikern Lord Kelvin fram till att jorden var cirka 100 miljoner år. Han fick ganska snart mothugg av geologer och paleontologer som förstod att jorden måste vara betydligt äldre än så.
Men det dröjde till 1956 innan den amerikanske geokemisten Clair Cameron Patterson slog fast att jorden är cirka 4,55 miljarder år.
Patterson använde en ny dateringsmetod baserad på blyisotoper (bly-bly-metoden). Han utgick från att meteoriterna hade skapats samtidigt som jorden, och använde sin dateringsmetod på en stenmeteorit. Hans siffra var betydligt mer noggrann än tidigare grova uppskattningar och idag är Pattersons uträkning vedertagen sanning inom all seriös vetenskap.
Att det sedan är upp till var och en att tro att jorden bara är några tusen år gammal eller för den delen platt är givetvis fritt fram. Det finns ju folk som tror på tomtar också.
Men den bortglömde Patterson har lämnat fler avtryck efter sig. I den vetenskapliga tv-serien Kosmos får han ett helt avsnitt.
I samband med försöken att tidsbestämma jordens ålder hade han märkt att det förekom en mycket stor mängd atmosfäriskt bly som störde mätningarna. Genom studier av borrkärnor från Grönlands inlandsis kunde han visa att bly knappast alls hade förekommit i atmosfären innan 1920-talet då tetraetylbly började användas som tillsats i bensin.
Han presenterade sina resultat 1965, men möttes genast av kraftigt motstånd från den mäktiga oljeindustrin. Förutom att hans forskaranslag drogs in blev han mer eller mindre idiotförklarad.
Industrin hyrde in en dräng i form av forskaren Robert A Kehoe, som hävdade att halten atmosfäriskt bly inte alls ökat och att det dessutom i det stora hela var ofarligt.
Man får hoppas att Kehoe fick jävligt bra betalt med tanke på att han för evigt skämt ut sitt namn och numera utgör en patetisk och lögnaktig randfigur i historien.
Det tog tid, men 1986 upphörde försäljningen av blyhaltig bensin i USA. Vid det laget var alla överens om att bly och dess effekter på människan var försåtligt och livsfarligt.
Bra så, men än idag är vi inringade av en mängd olika farliga kemikalier. En del av dessa ämnen kan på sikt visa sig förödande för så väl människans livsvillkor som fortplantning.
Men varje gång en ny Patterson slår larm så går industrin och dess köpta drängar till motoffensiv.
Du vet, det är totalt ofarligt.