Domaren dömer som han vill, men i huvudet står det still. Ja, det där var väl den snälla varianten. Det gnälls och skriks ständigt på domaren. Ja, det händer att
domare hotas och blir fysiskt angripna.
Det är inte lätt att vara domarjäv .., förlåt, domare och även om en del är formidabelt usla förtjänar de inte bara ovett. Det är tur att det finns några som vill springa runt och bestämma.
Men det är nog ofrånkomligt att passion och inlevelse leder till förbittrade utbrott mot rättsskiparna. De är ju allsmäktiga och ett felbeslut kan innebära dödsstöten för favoritlaget.
Så vi på läktarna skriker och kommenterar och vet givetvis bäst. I stridens hetta har jag gapat och gormat en hel del. För att inte tala om hur spelarna agerar. Det kan vara rena sandlådekriget i samband med att kort ska delas ut.
En gång i gärdsgårdsserien sprang en uppretad domare fram till en åskådare som häcklat lite väl mycket och länge.
"Är det du eller jag som dömer" röt den svettblänkande domaren.
Häcklaren log snett och sa högt så att alla kunde höra:
"Kolla, inte ens det vet han".
Men på hundutställningar är känsloutbrott bannlysta. Om än det visst händer att besvikna hundägare agerar mot domaren när deras små älsklingar får "felaktiga" omdömen.
En hundägare som jag känner vars hund precis vunnit sin klass blev ikappsprungen av en kolerisk kvinna som hävdade att det minsann var hon som skulle ha rosetten. Hon gick nära på till handgripligheter.
Och nu har min lilla fransyska blivit gruvligt bortdömd av en förmodligen mutad och i vart fall totalt okunnig domare.
Polly har vid de senaste utställningarna fått särskilt beröm för att hon är nätt i kroppen. Omdömena har varit översvallande över den feminina fysiken. Stolt har man tagit till sig och nickat nådigt.
För ett par veckor sedan kom dråpslaget. Den förmodligen mutade och totalt okunniga domaren hävdade att lilla Polly var för liten och gav henne ett ljumt betyg.
För liten! Hallå i kiosken, hon ska vara liten, nätt och feminin. Är du blind, domarjäv ..! Jag vet var din brevlåda bor.
Och inte kan man överklaga denna orättvisa bortdömning. Buhu, buhu, som vi grät ut i soffan.
Läser om Maria Svelands och Katarina Wennstams bok "Happy, happy" där tio kända svenska kvinnor berättar om sina skilsmässor. Syftet med boken är att lyfta fram det positiva med separationer.
Visst, alla känner vi till par som kanske borde göra slag i saken och gå skilda vägar. Och de flesta av oss har nog haft dippar i äktenskapet.
Men om skilsmässor är bra eller dåligt för kidsen kan nog variera. Mina föräldrars skilsmässa var inget lyft för mig. Å andra sidan vet jag ju inte om det blivit så mycket bättre om de lappat ihop sitt förhållande och kämpat vidare.
Visst, jag är lite svag för det kärnfamiljiga och det är kanske fel, men min bild är att många skiljer sig alldeles för lätt.
"För övrigt är väl äktenskap den största orsaken till skilsmässa" som Groucho Marx uttryckte det.
Eller som min underfundige kristne vän fick till det när frågan om han haft sex före äktenskapet kom på tapeten.
"Definitivt, för sen blev det inte särskilt mycket".