Trodde att vi skulle komma undan den här gången. Att februari glömt bort oss. Att vi, som en biverkning av vår sinnesslöa inställning till klimatkrisen, skulle få gå direkt från januari till mars. Eller april!
Enligt väggalmanackan var det februari, men utanför fönstret var det vår. Solen värmde. Fåglarna sjöng ikapp, ackompanjerade av takdroppet från snön som omvandlats till smältvatten. Dropp, dropp.
I “Skåne” (ligger i hörnet mellan farstun och söderväggen, på husets baksida är det “Kiruna”) visade julrosorna kaxigt fram sina vita knoppar. Framtiden verkade inte längre så hemsk.
Men, men … Februari hade inte alls glömt bort oss. Februari hade bara försovit sig, vaknade upp i mars av snöslasket, samlade ihop sina styrkor och så var det kört. Den supertidiga våren försvann i snöstorm på snöstorm och det blev kallt som i Naimakka, vårt eget lilla Sibirien.
Sonen ringer från elprisområde tre. Han bär kortärmat. Läser av termometern i direktsändning. Åtta grader varmt i skuggan. Grönt gräs. Från elprisområde ett, där hans dyra moder har bopålarna fastfrusna, kontras med drygt meterdjupt snötäcke och tjugo minus. Varför bor jag här? Varför fick inte den där anfadern och soldaten Skragge Lagerborg placering där han hörde hemma, i Värmland. En får ändå vara glad att de gener som blev jag åtminstone hittade till Piteå. Det kunde ha blivit Naimakka med sina minus 35 mitt i sommartiden.
Februari i mars men likväl råder sommartid. Den smög sig på oss natten mot söndagen. Smög sig på er. Jag var redan där. Ett av många privilegier som följer med pension och stigande ålder är att man blir dygnvill. En kompetens som gjorde att jag införde sommartid redan kvällen mot lördag. I god tid före sänggåendet. Att ställa om tiden är idiotiskt, att ställa om den tre på natten kan inte bero på annat än att beslutsfattarna supit i klass med vissa av gänget bakom Tidöavtalet.
Dygnvillan medförde att jag låg fel en hel timme den stundande lördagen. Ingenting stämde. TV-programmen jag skulle se hade utgått, trodde jag. Den som till sist räddade mig och återförde mig till verkligheten var kommissarie Jimmy Perez som tog mig med till Shetland. Jag fick träffa min favoritkommissarie och klockan var inte tio på kvällen, bara nio. Men ändå, helt i onödan hade jag förslösat en timme av det energigivande morgonljuset och av den dyrbara återstoden av mitt liv. Det gör mig litet bitter.