Är verkligen alla avvikelser en form av störning

Antalet adhd-diagnoser har mångfaldigats på senare år. Men hur kan det komma sig?

 Torbjörn Carlsson

Torbjörn Carlsson

Foto: Jens Ökvist

Krönika2020-07-10 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Sedan 2006 har antalet personer som fått diagnosen adhd sjufaldigats. Det beror till en del på att instrumenten är bättre för att ställa rätt diagnos, men kanske finns det även andra förklaringar.
Om detta skriver Katarina Bjärvall i sin bok ”Störningen – adhd, pillren och det stressade samhället”, som kom ut i fjol. I boken visar hon bland annat att nästan hälften av Sveriges adhd-experter är hårt knutna till läkemedelsindustrin, vars amfetaminliknande preparat omsätter miljarder. Hon anser att en del av dessa experter måste betraktas som köpta och jäviga.

Det talas ibland om att adhd ska betraktas som en "gåva". Kändisar och "profiler" gör gärna ett stort nummer av det. Lite coolt, så där.
Men för merparten av de som verkligen är drabbade är det nog en försköning av verkligheten.
Inom vetenskapen är de flesta ense om att det handlar om en ärftlig nedsättning av hjärnans funktion. Kortfattat innebär adhd vanligen problem med koncentration och svårighet att kontrollera impulser, beteende och aktivitetsnivå. Att klara vardagen kan vara tufft.
För dessa kan självfallet medicinering vara en lösning. 

Men hur förklarar man fullt ut att antalet adhd-diagnoser har ökat lavinartat? Som nämnt anser Bjärvall att läkemedelsindustrin och deras mer eller mindre köpta experter spelar en roll, men hon pekar också på att vi idag lever i ett samhälle där kraven och pressen på den enskilda individen är stora.
Något som vi sannolikt är olika bra på att tackla.

Om jag går till mig själv så skulle jag mycket väl ha kunnat få en adhd-diagnos när jag var barn. Ett väldigt livligt och störigt barn med rörligt intellekt som vållade huvudbry för inte minst lärare.
Fast den typen av diagnos hade inte etablerats på den tiden. Istället var det "sitt still" och "var tyst".
Visst har jag förändrats med åren, men jag bär fortfarande det barnet och den oron inom mig. Därmed inte sagt att jag verkligen har adhd i bagaget.

Ett problem i dagens samhälle är att alla som på något sätt faller utanför ramarna ska klassificeras med någon form av störning. Det blir en enkel lösning för att förklara varjehanda beteende som anses stå utanför rådande normer.
I förlängningen leder det till likriktning och krav på anpassning och begränsning av den du är och kanske vill vara.
Och förstås ökade vinster för läkemedelsindustrin.
Med detta sagt, självfallet finns det människor som har hjälp av medicinering.