Det är vår förbannade skyldighet att bry oss

Man bevittnar bara ett barn bli örfilad av en vuxen en gång utan att våga ingripa, sen är man märkt för livet. Och nästa gång kommer man skrika. Högt.

"Vi måste vara obekväma och stå upp för dem som är försvarslösa, som litar på vuxna med sitt liv och som inte får välja sina föräldrar", skriver Sofie Abrahamsson i sin krönika.

"Vi måste vara obekväma och stå upp för dem som är försvarslösa, som litar på vuxna med sitt liv och som inte får välja sina föräldrar", skriver Sofie Abrahamsson i sin krönika.

Foto: Jessica Gow/TT

Arjeplog2023-03-25 13:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För många år sedan satt jag på en flygplats i Singapore. Jag var ung, hade levt större delen av mitt liv i skyddad verkstad i Norrbottens inland. Hört att barnaga förekommer, men aldrig bevittnat det själv. Några kliv från mig kom en mamma med sin lille treåring i släptåg. Han ville allt annat än att gå. Bromsade med sina små hälar och protesterade högljutt med hela sitt väsen, såsom treåringar gör, tills mamman totalflippade och örfilade sin son så han föll till marken.

Det har hemsökt mig sedan dess. Den vettskrämda blicken från treåringen. Det tysta medgivandet från resenärerna runtomkring. Jag skulle naturligtvis ha gjort något, men vågade inte. Redan timmen efter när jag satt på planet mot ett nytt land bestämde jag mig. Det var första och sista gången jag tyst satt och såg på.


 

Det gick många år innan jag behövde mötas av något liknande igen, men denna gång i Spanien. En berusad mamma som ogenerat smiskade hennes åttaåring på en folktrång strandpromenad för att hon inte hade lyssnat. Det bildades en liten ring av åskådare runt dem. Ni kanske kan gissa hur många som sa något.
Jag flög upp från middagsbordet. Det var agera direkt eller upprepa åratal av ångest över att inte ha gjort något. Ursinnigt trängde jag mig mellan mamman och dottern och förmedlade några väl artikulerade ord. För att gottgöra treåringen på flygplatsen. För att visa för den här flickan att mamma inte får göra så. För att visa min son, som också sett misshandeln, att barn slår man inte. Fick höra att jag skulle mind my own business. Ledsen, men: “Grownups beating kids will always be my fucking business, and you just committed a crime.”

Enligt Rädda Barnen är det idag 64 länder i världen som förbjudit våld mot barn. Det är lite mer än en tredjedel av världens länder, men det innebär också att 131 länder fortfarande tillåter våld mot barn. En helt obegriplig siffra.
 

I Singapore hade mamman rätt att slå sitt barn, i Spanien är det inte tillåtet. Alldeles oavsett vad lagen säger anser jag att det finns en moralisk och förbannad skyldighet att ingripa om man ser barn fara illa. Vi måste vara obekväma och stå upp för dem som är försvarslösa, som litar på vuxna med sitt liv och som inte får välja sina föräldrar.

Lova dig själv att alltid ta barnens parti. Att våga. För förändring uppnås sällan av att sitta bekvämt, och du kan vara en del av den.