Klockan var 19.45 och jag sprang. Hållplatsen var tom så när som på en överfull sopkorg och jag insåg snabbt att jag inte skulle hinna fram innan den gula bussen kört förbi mig.
Jag hade rätt. Bussen dundrade förbi hållplatsen och vidare mot mig där jag snubblade fram på cykelvägen parallellt med Nygatan.
Så för att slippa frysa i en och en halv timme släppte jag både väskor och stolthet och började veva med armarna i ett sista desperat försök att få chauffören att stanna och låta mig åka med.
Vilket han gjorde.
Som elev på samhällsprog-rammet har jag de senaste två åren haft som regelbunden läxa att följa med i nyheter och försöka förstå och analysera det som händer ute i världen.
Ingen upplyftande uppgift precis. Jag har gått från lyckligt ovetande till plågsamt medveten om hur barbarisk människan är, och hur hon i de flesta situationer drivs av syftet att vinna makt eller pengar. Sambandet mellan dessa två är också väldigt tydligt. Terrorgrupper, nynazister, korrupta rättssystem, meningslöst våld och barnaga, listan med människor som väljer ignorans och egoism framför förståelse och medmänsklighet är för lång.
Just på grund av detta blev jag så himla glad när denna busschaufför valde förståelse framför tidtabell och medmänsklighet framför principer. Det är lätt att förblindas av de regler och lagar vi bestämt, i grunden för att alla ska ha det så bra som möjligt, och låta dem bli ursäkter för att slippa tänka själva och utvärdera vad som egentligen är rätt och fel.
Bland annat tänker jag på fallet med Piteåflickan som är utvisningshotad. Vi lever i en demokrati, och med tanke på de omfattande demonstrationerna kan jag tycka att folket har talat.
Efter detta bör besluten också anpassas, för vad är egentligen de statliga myndigheternas beslut om inte folket står bakom dem?
När jag sprang mot bussen den där kvällen undrade jag inte bara över huruvida jag skulle hinna, jag tänkte också på hur jobbigt det är att lita på att någon annan ska se bortom det som är bekvämt och bestämt och istället se människan som de har framför sig och hennes behov.
Vissa gula bussar kommer kanske alltid vara de som nöjt tuffar vidare i skymningen utan en endaste passagerare ombord, och ja, detta är en pretentiös metafor, men våga vara den som väljer att stanna. Ni kan aldrig bli för många.