Min skolgång är över, men det finns mycket jag vill minnas. Inte bara den svenska tronföljden genom historien eller hur en ritar en andragradsekvation, utan även de där sakerna som hände på sidan av, men som allt ändå handlade om. Jag har trivts i skolan, till och med längtat till det där två timmar långa mattepasset på fredag eftermiddag i gymnasiet, eller stunden i lågstadiet när vi övade skrivstil och vi äntligen kommit fram till bokstaven f. Den var så svår och den var så snygg. Men förutom de små guldkornen har jag tyckt om skolan av andra orsaker. Där fanns mina vänner, där fanns utmaningarna, dramat, och debatten. Tack vare skolan är jag idag så mycket rikare på erfarenheter än den där första skoldagen, och det är dessa erfarenheter jag vill minnas.
Jag vill minnas värmen och glädjen när Eva läste en julsaga i trean och alla hade var sin ljuslykta, en pepparkaka och russin, och hur alla fingrar fick små hattar av stearin när vi i slutet fick blåsa ut ljusen till förmaningen ”lek inte med stearinet nu”. Vill minnas tankeställaren på alla hjärtans dag i tredje klass när Ludvig la ett kort i min låda och humöret efter det pendlade mellan förtjusning och oro över om någon blivit utan. Vill minnas den flera månader långa förvirringen som följde när jag frågade chans inne på en toalett och personen i fråga svarade ”kanske”. Liksom, vad betyder det ens?
Även om det fanns många sådana stunder, förvirrade, uppgivna och upprörda vill jag inte glömma något. När jag inte längre kommer ihåg matspjälkningens nedbrytning av protein vill jag fortfarande ha med mig minnet av hur klass 7C, musikklass och stolta över det, upptäcker akustiken i trapphusen och sjunger så att elever i angränsande klassrum blir redigt arga. Vill ha med mig rivaliteten som uppstod och hur det svetsar en grupp samman.
Vill alltid komma ihåg hur läskigt och givande det var att byta klass, något jag gjort ett par gånger. Kände ingen i första klass, en handfull i trean när vår gamla klass delades upp, två personer inför starten av högstadiet och samma i gymnasiet. Vill inte glömma insikten om hur goda relationer tar tid på sig att växa, men också hur det krävs lite luft och uppbrott för att få lämna en gammal roll en inte längre identifierar sig med, och hur påtaglig förändringen blir när det gamla och det nya möts.
Vill komma ihåg Inger och den statiska sagomattan, komma ihåg armgången i lekställningen, komma ihåg när Marianne fick den fetaste flisan under ringfingernageln som gör att jag alltid tänker efter innan jag drar naglarna mot träunderlag. Vill komma ihåg vreden när en lärare sårade en elev, vreden när en elev sårade en annan elev, och vreden när en elev sårade en lärare. Vill komma ihåg att det var här vi lärde oss respekt.
Trots att jag nu är en av dessa som gillar skolan och som alltid (ja, typ alltid. No shame) gjort bra ifrån mig betyder det inte att min skolgång alltid varit fantastisk. Efter högstadiet, som förmodligen var tre av mitt livs bästa år, har skoltiden bara känts som en transportsträcka till något viktigare. När den enda orsaken till att välja bort umgänge och skratt för att sätta sig på rummet i åtskilliga timmar framför datorskärmen varit att de tidigare årens sena kvällar och uppoffringar inte skulle varit förgäves har det ofta känts mer logiskt att ge upp och strunta i Platon, elektronskal och ”det Kinesiska undret” än att faktiskt öppna datorn och fokusera. Därför är det med glädje jag ska vifta med den alldeles för dyra studentmössan. Det är med glädje jag ska ska inleda en ny fas i livet. Det är med glädje jag ska använda alla den erfarenhet och kunskap jag fått under dessa tretton år, och det är med glädje och tacksamhet jag ska minnas min skolgång.