Detta till trots är det så otroligt många som inte har något begrepp om döden. Även om det är det enda som är säkert i våra liv. Jag själv är ju en av dem, jag kan verkligen inte tänka mig folk dö. Jag har inte hjärta för det, det gör ont i hela mig då jag hör om människor som genom olyckliga tillfälligheter dör. Jag gråter för deras familj som kommer att sakna personen så otroligt mycket.
Jag kan tänka mig att detta undanträngande av fakta är någon slags försvarsmekanism för att skydda sig från det oundvikliga, skräcken för det okända. Men det kan också vara för att skydda sig från sorgen av att se sina nära och kära försvinna.
De flesta av oss har förlorat någon på grund av sjukdom eller olyckor. Hur ska man kunna hantera någonting man inte har någon aning om vad det är, vad det innebär? Hur ska man kunna se en vän tyna bort in i det okända? Det är ju olika från person till person, men det som är säkert är att man aldrig kan klara av den tyngden själv. Framförallt, hur kan man släcka ett annat liv? Hur kan man vara så pass förlorad att man tar ifrån en människa deras liv? Deras möjligheter? Man tar ju i och med detta bort en stor del av deras nära och käras liv i samma veva.
Varför är egentligen vi människor så egocentriska, giriga, stolta?
Vi måste ta tag i vårt sätt att se på människans värde. Vi måste hjälpa till så mycket vi bara kan, för vem det än är så är alla människor lika värda och ingen mängd olja i världen ska vara värd att döda för. Ingen mängd diamanter ska vara värd en masslakt.
Alltså; Hur kan vi människor leva med oss själva då vi blundar för detta som händer runt om i världen? Det kanske vi aldrig får veta, men det borde vi alla söka efter inom oss själva.