Jag kan inte greppa hur fort det här året flimrat förbi, nu står vi här igen. Välkomnar ett nytt år med en färdig julgran och så pass mycket glitter att det skär i ögonen.
Ärligt talat så vet jag inte hur många morgnar jag levt på sekunderna och bett dem gå saktare, eller hur många mattelektioner jag ivrigt kollat på klockan för att se hur många kvartar som gått – åtta minuter. Att skriva en krönika om tid är kanske inte mitt signum, fast samtidigt – varför inte? Om än jag och tiden är omaka så ska vi ju leva ihop i några årtionden till.
Tid är både det bästa och värsta jag vet. Jag kan bli så nostalgisk att jag lever en hel kväll på gamla foton, lyrisk av hur successivt snön smälter varje vårvinterdag, grinfärdig över faktumet att jag i dag går på mitt näst sista jullov, rädd för att tiden ska rinna ur mina händer och otålig av att vänta på saker jag har framför mig.
Alex Schulman och Sigge Eklund tycker jag beskriver tiden ganska bra i sin bok, jag citerar ”Å ena sidan är tiden konkret: klockan som oundvikligen tickar framåt, sekunderna som går. Å andra sidan är tiden obegriplig. Ett år kan passera i rasande fart, ett kort ögonblick av fasa kan vara i en evighet. Tiden är en gåta, att försöka förstå den är att försöka förstå livet.”
Ibland känns det som om känslorna styr sekundernas hastighet. Helgerna är över innan man vet ordet av och varenda måndag tänker jag att lördagarna kan omöjligt vara lika långa. Precis som det inte spelar någon roll hur många sommarnätter man spenderar ute, vintrarna kommer alltid kännas längre hur mycket man än sover. Tiden kan också stå så blixtstilla att inte ens kyldiskarna på Ica hörs längre, och den kan krypa fram när man sitter på en spinningcykel och ska cykla de där förbannade minuterna som passerar i slowmotion.
Fast då brukar jag knåpa ihop en spellista som är si och så lång och trampa till den istället, för att jag bara vet att det går mycket fortare – för det känns så.
Ni har nog rätt Schulman och Eklund, tiden är en gåta. Den tar alltid slut när vi inte vill det, och den håller aldrig i sig när vi vill.
I slutändan tänker jag att man kanske inte ska reflektera så mycket över hur tiden går, utan helt enkelt bara se den på samma sätt som man ser på mycket annat här i livet – att det är, och blir vad man gör det till. Därför är mitt huvudsakliga nyårslöfte till det magnifika 2016 att se och göra livet till hur jag vill ha det, för det är så det då kommer att bli. Jag ska leva varenda minut, ta vara på dagens 24 timmar och uppskatta alla de små sakerna. Tack 2015, nu blickar vi framåt för 365 nya.
Agnes Hansius