Läste i Aftonbladet den 10 november om en mamma i Luleå som var tvungen söka jobb 140 mil bort från sin familj, det är sanslöst.
Visst, de som inte har jobb vill ju säkert ha ett men det måste ju finnas vissa gränser.
Arbetsförmedlingen kan ju inte ta för givet att man är beredd på att flytta så pass långt. Sen att a-kassan dras in bara för att man inte söker ett jobb? Hur logiskt är det?
Varför fick vi alliansen i makten? Vem var det som tyckte att det skulle vara så bra? De ställer ju bara till det för alla som inte har ett jobb utan går på bidrag av olika slag. Kan de inte försöka utöka jobbutbudet i norra delen av Sverige också?
Jag som snart är 20 år gammal måste ha två extrajobb på sidan om min vanliga tjänst för att kunna betala hyran och bensin till bilen, det resulterar ju i att jag aldrig är ledig och att jag aldrig hinner träffa min släkt och mina vänner.
Ska det verkligen vara så att du skall behöva jobba häcken av dig bara för att kunna bo kvar och jobba kvar i Norrbotten? Jag vill inte bli någon Stockholmsbrud, jag är född norrbottning och skall så också dö.
Nu är det dags att Sverige börjar tänka om. Speciellt regeringen som inte har en aning om hur det är att bo här uppe utan pendeltåg, spårvagnar och bussar som inte ens avgår varje dag. Enligt min mening så vet inte de ett dugg om hur det är här.
Kanske vi skulle be dem byta plats med oss i en vecka och se hur de klarar sig utan bensin i bilen, utan kollektivtrafik som inte går dagligen eller dygnet runt.
Är det meningen att man ska gå i pension redan vid 35-års ålder bara för att man är tvungen jobba dygnet runt hela veckan? Är det så svenska befolkningen vill ha det?