Den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson och Allan Larsson i spetsen hade redan hösten 1990 meddelat riksdagen att nu skulle inflationsbekämpningen överordnas alla andra mål. Vänsterpartiet var emot.
Målet för den ekonomiska politiken hade dittills varit full sysselsättning. Detta mål hade gällt för både socialdemokratiska och borgerliga regeringar men på 80-talets slut häcklades den socialdemokratiska regeringen alltmer av högerlobbyister för just detta mål. Nu var det fritt fram för ökad arbetslöshet.
Den rakade upp till 30-talsnivåer på tio procent. Inflationen störtdök till cirka två procent. Statsfinanserna gick in i en kris och BNP sjönk. Under perioden efter 1994 stod socialdemokraterna och vänsterpartiet för huvudparten av budgetsaneringen. Samtidigt blev arbetslivet alltmer krävande i såväl offentlig som privat regi.
Det ökade tempot hade ett pris. De med lite längre arbetslöshet, någon krämpa, språksvårigheter eller dålig yrkeserfarenhet blev alltmer ointressanta för såväl privata som offentliga arbetsköpare. A-arbetskraften skulle ge högsta möjliga kapitalavkastning. Produktiviteten pressades upp till bland de högsta i världen.
Till och med kommunerna började säga upp sjukskrivna eftersom de inte kunde få fram jobb för de mindre effektiva.
På grund av hetsen blev emellertid också en del av A-arbetskraften sönderstressade, fick belastningsskador och gick in i väggen. Längre eller kortare sjukskrivning följde. Såväl läkare som försäkringskassa och ibland arbetstagarna själva accepterade att det moderna arbetslivet var så hårt att många människor inte längre platsade på de jobb som fanns. Här har vi roten till "utanförskapet". Roten är inte för höga ersättningar. Vänsterpartiet trodde aldrig att arbetslösheten skulle försvinna av sig själv. Att hålla låg inflation och bra statsfinanser räckte inte. Gång på gång krävde vänsterpartiet åtgärder för att öka antalet jobb främst i offentlig sektor. Staten skulle kanske få acceptera en något högre inflation. Förslagen avvisades med argumentet att vänsterpartiet ville återvända till 80-talets inflationspolitik. Här har den borgerliga alliansen och särskilt moderaterna sett sin chans. Genom att ge sken av att stå för målet full sysselsättning har man fått en hävstång för omfördelning till de besuttnas fördel.