I dag är det nästan varje vecka man läser eller hör om någon som sett en eller ibland flera björnar samtidigt.
Björnar har visat sig i Öjebyn, Bergsviken, på Grisberget (elljusspåret nära Piteå stad), i Sjulsmark och till och med ute på Trundön (alldeles vid havet).
Allt som oftast hör man också om björnar som blivit påkörda av tåget mellan Boden och Luleå. Allt det här är väl ett tydligt tecken på att björnstammen har fått bli alldeles för stor.
Björnar hör hemma i skogslandet och på fjällen men inte här nere vid kusten.
Naturligtvis trängs björnarna allt längre ner när de blir för många, de måste naturligtvis ha sitt revir och kan inte tränga ihop sig för tätt. Det som också känns oroväckande är björnarnas förändrade beteende.
Tidigare har björnar varit skygga djur som sällan visat sig för människan även om de funnits där. I dag känns det som om de mer och mer kommer emot, istället för att springa ifrån människor.
Ridande ungdomar kanske löper en större risk att bli jagade av björnar eftersom björnen kan uppfatta hästen som mat likväl som den kan anfalla en älg. Björnen är trots allt ett rovdjur, inte att förglömma.
Jag tror att många människor börjar känna sig rädda för att vistas ute i skog och mark. Själv bor vi på landet och det har det gått så långt att vi till och med tänker på det bara vi ska ut över gården i höstmörkret.
Är det kanske så att det i själva verket är 1 000 björnar för mycket i Sverige?