Var går konfliktgränsen?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Delstatens lag säger att ett byggföretag som får ett uppdrag av en myndighet skriftligen måste försäkra att man ska betala sina arbetare löner enligt kollektivavtal på orten.
Det ska hindra snedvriden konkurrens med låga löner, är tanken. Myndigheten avbröt och avslutade kontraktet när så inte var fallet.
EU-domstolen slår fast att delstatslagen strider mot direktivet (EU:s direktiv om villkor och lön för utstationerade arbetstagare och den fria rörligheten för tjänster).
Direktivet ger bara möjlighet att kräva minimilöner som bestämts nationellt.
En liknande dom fälldes i målet mellan Byggnads och det lettiska byggföretaget Laval före jul förra året. Byggnads förlorade det målet i och med att domstolen sade att Byggnads stridsåtgärder för att kräva svenska, lokala löner för Lavals anställda vid skolbygget i Vaxholm inte var tillåtna utifrån omständigheterna.
Det är uppenbart att Sverige och den modell som har formats enligt den svenska demokratiska principen nu efter EU-
medlemskapet prövas allt mer och mer. Konfliktsituationerna och protesterna blir fler och fler. Konflikterna närmar sig inte bara i Sverige utan i flera andra medlemsländer, framför allt de tidigare så kallade "västeuropeiska länderna" en avgörande gräns där länderna kommer av folket att till slut göra avgörande ställningstaganden.
Det kommer till slut inte som nu med små steg i olika beslutsmål att hålla i det långa loppet. Om inte till exempel regeringar och fackföreningar i spetsen är tydliga och visar vad som gäller blir framtiden till en besvikelse och tilltron för fungerande samhällen riskerar att raseras.