Var finns komforten i bussen?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Resan till sjukhuset gick bra, buss från Arjeplog till Arvidsjaur, byte till buss mot Sunderbyn över Boden. Men hemresan. Resan från Sunderbyn mot Piteå gick med en elegant dubbeldäckare med värd eller värdinna. Det enda man frågar sig är hur en sjuk med svårighet att gå i trappor ska ta sig till det övre planet om det är fullsatt bottenplanet.
Det var när man kom till Piteå problemen började. Den så kallade komfortbussen var fullsatt med skolungdomar, det var bara tur att det fanns en plats ledig. I annat fall kanske man fått sitta på golvet, vilket tre ungdomar fick göra i åtta mil. Var har talet om säkerhetsselar tagit vägen?
Vad man som sjukresande har svårt att förstå är varför vi som kommer från A-kommunerna måste åka över Piteå för att komma till Arvidsjaur när det går en buss över Boden till Arvidsjaur. Då skulle vi inte behöva trängas med alla skolungdomar. Det är ett fåtal som studerar i Luleå och Boden jämfört med i Piteå.
Komfortbussen Arjeplog-Piteå är en historia för sig. Var finns komforten? Är det kanske enkelstolarna som inte är så bekväma som många tror? Varför finns ingen värd eller värdinna på den här sträckan där de verkligen skulle behövas om man tänker på avstånden?
När man besöker sjukhus i Piteå eller Sunderbyn och det blir fråga om hemresa, kanske efter en operation, påstår sjukvårdspersonalen att hemresan inte är något problem då vi får åka med Komfortbussen. De är vilseledda bara genom ordet komfort.
Det är svårt att vara långt hemifrån när man är sjuk. Som många säger: Man måste vara lite frisk för att vara sjuk.