Jag vet inte. Jag är ledsen för detta. Jag är stryktålig i den mening att vi ska granskas ifall vi gör fel. Fel ska vi stå för och be om ursäkt, och där det krävs, göra rätt för oss på andra sätt.
Dock blir jag ledsen på vilket sätt "drevet" går lös mot enstaka personer eller som i vårt fall även en hel familj.
Familjens namn anges. Det ska inte kunna misstolkas. Detta sker i artikel efter artikel i ortens lokala blad. Det finns ingen taktkänsla.
Det finns i detta fall ingen som helst chans att försvara sig. Familjen är utomlands. En familj som arbetar hårdast av alla för det bästa för ortens ungdomar. Grova brottslingar namnges i stort sett aldrig.
Jag blir ledsen för att jag vet att inombords på oss som arbetar för ortens ungdomar så ledsnar vi. Vi tappar kraft, ork, lust och motivation att fortsätta. Allt detta skrivs bara för att ta reda på sanningen. En sanning som är mångfacetterad. Någon måste hängas. Någon måste ta ansvar. Men vad händer när samhället står utan ledare för ungdomarna.
Vem tar då ansvar? Är det kanske det lokala bladet? Det är alltid vi vuxna som måste ta ansvar. Det är det enda rimliga svaret. Men det är ytterst få som vill och kan.
Jag har arbetat i 30 år för ÄIF fotboll. Jag är glad över den tiden och är i många anledningar även stolt att tillhöra denna förening. Föreningen som står för så mycket gott. En fotbollsförening som aldrig varit större än nu på aktivitetssidan. Vi har en god ekonomi. Det är en humanistisk förening. Vi gör ingen skillnad. Men nu överväger jag starkt att sluta inom föreningen både som ungdomstränare, styrelsemedlem och andra arbetsuppgifter som följer med.
Det är inte föreningen som jagar bort mig, det är andra aktörer. Aktörer i samhället som inte behöver ta ansvar för barnen. Hoppas att alla blir nöjda när idrottsplatsen är halvtomt. Själv känner jag mig bara ledsen.