Lärarna "fortbildas", "utbildas", "omorganiseras" skriver handlingsplaner, och har diverse oräkneliga grupper för samverkan ämnesvis och på andra sätt. Var har det viktigaste uppdraget tagit vägen? Nämligen att ta huvudansvaret för sina elevers undervisning och lärande?
En grundförutsättning för detta är kontinuitet, att eleverna får träffa sina lärare varje dag och varje undervisningstimme som är schemalagd. Är det konstigt att det sprids en känsla hos eleverna att skolan egentligen inte är så viktig (dubbla budskap).
När huvudansvariga för densamma "rycker och sliter" i sina lärare i tid och otid, och när en del lärare hellre går på allehanda kurser än är närvarande för sina elever.
Jag har själv 20 års erfarenhet av arbete i skolan och ser mer och mer hur splittrad och söndrad elevernas utbildning är i dag. Har också tre egna barn som befinner sig på högstadie och gymnasienivå, nivåer där detta förvärras än mer än på de lägre stadierna.
Ska vi ha ett gymnasium där eleverna har någon enstaka lektion en eller flera av veckans dagar, där eleverna tappar kontakten med sina lärare , de vuxna förebilderna är frånvarande, stressade och ibland ointresserade av sina elever.
Låt eleverna gå i skolan från klockan 8.30-15.00 varje dag och fyll dagen med vettigt innehåll som motion, friskvård, mat och hälsa, ekonomi, relationskunskap, omvärldskunskap, musik och drama, vardagsteknik, med mera. Det är inte konstigt att så många inte får godkänt när vi satsar mindre på skolan och på fel sätt och låter våra "på gränsen" ungdomar glida igenom och frestas att skolka när en eller ett par lektioner står på dagsprogrammet.
Skolan är vår största arbetsplats men tar vi ansvar för alla som finns i den eller är den för många ett tomt skal att "glida igenom" utan att någon verkligen "ser" mig och utan de viktigaste kunskaperna för att klara sig i vuxenvärlden.
Så låt lärarna finnas i klassrummet och verkligen möta alla sina elever. Det är väl ändå det som är deras huvuduppgift.