Tro och vetande en gång till
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu blev den artikeln aldrig publicerad i PT. Och så här i efterhand kan jag åtminstone i en mening ha en viss förståelse för det.
Peder Thalens uppgörelse var lika mycket en uppgörelse med hedeniustidens svenska teologi - slutet av 40-talet, 50-talet och början av 60-talet - som den var en uppgörelse med Ingemar Hedenius filosofiska utgångspunkter. Och han såg dessa två storheter inte bara som varandras spegelbilder utan också som två grenar på samma murkna träd.
Men i mitten av 90-talet såg den svenska teologin inte riktigt ut som den hade gjort på 50-talet och någon militant ateism av Ingemar Hedenius märke hade vi då inte heller. Eller med andra ord: när Peder Thalen kom med sin avhandling hade den inte något omedelbart aktualitetsvärde.
Men idag är läget ett annat. Med Christer Sturmark och hans vänner i förbundet Humanisterna - en Björn Ulvaeus till exempel eller en Åke Ortmark - är Ingemar Hedenius tillbaka på banan. Ingemar Hedenius mest ryktbara bok hette "Tro och vetande" Och Christer Sturmarks mest kända bok heter "Tro och vetande 2.0".
I denna situation har Peder Thalen påpassligt kommit med en ny bok i vilken han i en annan form i princip säger samma sak som han gjorde i sin doktorsavhandling. "Ateismens fall. Den moderna religionskritikens kris" heter denna nya bok.
Man kan väl lugnt säga att Ingemar Hedenius sopade golvet med sin tids svenska teologer. Kommer dagens strid att sluta på samma sätt? Eller blir det ombytta roller den här gången? Det skulle i så fall vara ironiskt. I den officiella historieskrivningen är ju Ingemar Hedenius fortfarande en av 1900-talets stora svenska hjältar.