Ska maten fraktas över halva jordklotet?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Just nu är det fokus på miljö och klimat. Upp- och nervända tider råder och klimatgränserna förskjuts med förfärande fart.
Inom en inte alltför lång tid sägs att Stockholm har Skåneklimat, åar och vattendrag svämmar över, i stora delar av landet ligger gräsmattorna gröna veckorna före jul. Experterna i ämnet är eniga om att vi snabbt "måste göra något" om vi vill bromsa de förändringar som sker i vårt klimat.
Mat måste vi alltid ha. Här i Sverige är vi bra på att producera säkra livsmedel av hög kvalitet. Vi tar hänsyn till djuren, stöttade av en av världens hårdaste lagstiftningar. Och vi är försiktiga i vår produktion för att minimera påverkan på miljön.
För en tid sedan undersökte tidningen Svenska Dagbladet hur långt matvarorna i den dagliga matkassen fraktats. Resultatet av undersökningen förskräcker åtminstone mig.
Några exempel: Avocado från Nya Zeeland, 1 700 mil, bananer (KRAV) från Costa Rica, 933 mil, entrecôte från Brasilien, 1 020 mil, tomater (KRAV) från Spanien, 258 mil, citrongräs från Thailand, 827 mil, broccoli från Spanien, 258 mil, morot (KRAV) från Holland, 114 mil.
De 50 varorna i tidningens matkasse hade rest 39 000 mil innan de hamnade i det svenska köket.
Att vi erbjuds möjligheter att konsumera livsmedel som inte naturligt växer i landet är självklart bra. Det har med livskvalitet att göra.
Men det är just här som jag tycker att det sitter fint med vanligt sunt bondförnuft: Du kan kanske ibland ersätta den holländska KRAV-moroten med en närodlad svensk morot?
Du kan kanske någon gång hoppa över den sydamerikanska bananen och istället köpa svenskodlade äpplen? Du kan kanske någon gång avstå från avocadon från andra sidan jordklotet och istället botanisera bland inhemska, närodlade grönsaker och rotfrukter? För mig handlar det inte om antingen eller, utan om både och.
Att välja svenska livsmedel när så är möjligt är också att göra en insats för framtida generationer.