Sans och måtta även i miljöpolitiken
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I sin krönika i PT den 24 november går han nämligen till angrepp och gör allt vad han kan för att förvränga innehållet i min debattartikel, den 22 november om de nya domedagspredikanterna, till oigenkännlighet.
Min förmodan att journalister kommer att byta sina sympatier från den extrema vänstern till en annan extrem, miljöfundamentalismen, kommer nog inte att slå in då det gäller Carlsson, verkar det som. Han satsar som det ser ut i krönikan istället på bägge grenarna.
Med de begränsade kunskaper om hur världen har sett ut och den debatt som förts och hur världen ser ut i dag som Carlsson verkar att ha, borde han dock kanske uttala sig mindre tvärsäkert. Men å andra sidan, tvärsäkerhet är en del av extremismen.
Trots allt. Torbjörn Carlsson har funnit mitt inlägg underhållande. Så låt mig avsluta med en skröna. Att klimatfrågan just nu blivit så het kan ju delvis kopplas till två större personliga misslyckanden.
Demokraten Al Gore som förlorat ett presidentval och sedan satsar för fullt på denna fråga för att komma igen och eventuellt kunna ställa upp en gång till. Gör en film om hoten mot planeten. Labourledaren Tony Blair som misslyckats med Irakkriget och den tid som är kvar vill göra allt för att förbättra sitt eftermäle. Levererar Stern-rapporten.
Världens alla journalister ställer mangrant upp och berättar om alla undergångsscenarier som hotar och dess räddare. En ensam man manar till besinning och tillförsikt. Journalisten Torbjörn Carlsson fullgör obetänksamt regissörernas uppdrag och försöker slå ner honom.