Samhället och skolan förändras
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Min läxa:
1. -
2. Jag räknar till 14.
3. Gissar på cirka 180.000.
4. -
5. Fyll femlitershinken och häll trelitershinken full från denna. Kvar är två liter, töm trelitershinken och häll i de två du har kvar. Fyll femlitershinken igen och fyll trelitershinken med den liter som ryms, kvar har du fyra liter i femlitershinken.
Min fråga: vad har jag för nytta av rena faktakunskaper såsom antalet städer i Frankrike eller fräcka latinska uttryck? Uppgiften kring logiskt tänkande tog mig strax under minuten att fundera ut. Vad jag vill ha sagt är att det viktiga inte är att proppa en elev full med fakta och kasta igen locket innan kunskapen pyser ut, utan det viktiga är att ge eleverna verktygen att hitta de svar man behöver.
Det viktiga är inte att veta hur många städer Europas länder har, utan var jag kan hitta den kunskapen.
Jag kan i sak hålla med dig om att det är skrämmande att vissa elever i dag inte kan peka ut Sverige på en karta.
Det jag reagerar på i din insändare är dock att den praktiska förankringen till varför det är viktigt att man lär sig saker i skolan inte framgår. Om förståelsen kring nyttan av allmänbildning inte framgår i utbildningen - vad händer med motivationen hos eleven? En lärare måste lära eleverna att kunskap är användbar längre än till nästa prov.
Ditt förslag på en lösning är att ta bort skolplikten ett tiotal år och se vad som händer. Jag förstår andemeningen du skulle vilja ha ut av det hela, men vilka kommer de facto att lära sig av ett sådant försök? Inte är det ungdomarna som i framtiden får höra att det för tio år sedan rådde skolplikt. Kanske skulle deras föräldrar - som är ungdomar i dag - kunna ångra att de inte gjorde mer av skolan på sin tid när de ser resultatet.
Hur jag än vrider på det så blir det vuxnas ansvar att motivera eleverna, och då pratar jag om föräldrar och lärare. Det verkar på dig som om du närmast gett upp hoppet kring elever i dag, och om det vore fallet så visst ser vi en ond cirkel i vuxnas uppgivenhet som i sänker ungdomarnas motivation?
Jag är 23 år och blev far för ett år sedan, och kallar mig fortfarande ungdom. Jag gjorde också allt det Magister Sträng inte gjorde på lektionerna när han var ung, men jag tror inte att jag kan kallas osmartare för det. Samhället förändras, och så även bilden av hur det ser ut i våra skolor och hos ungdomen i stort. Men en sak vågar jag lova kommer att bestå: I slutänden är det de vuxnas ansvar att motivera ungdomarna till att själva vilja lära sig. Ge aldrig upp det ansvaret, varken föräldrar eller lärare.