S har föga nytt att komma med
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
HELA GRUNDIDÉN är väl att arbetarrörelsen ska företräda arbetarnas intressen. Problemet är att man inte lyckas särskilt bra. Det blir därför lustigt att Mats Johansson hänvisar mig till LO:s medlemsenkät. På första plats bland prioriteringar i valrörelsen sätts jobben. LO:s medlemmar vill se en sänkt arbetslöshet och här kan inte socialdemokratin sägas vara särskilt framgångsrika.
Att socialdemokratins politik skulle leda till det förlovade landet tycks vara en berättelse som ifrågasätts av allt fler. I november fastställde SCB att var tredje LO-ansluten kvinna tillhörde kategorin osäkra väljare.
I den LO-enkät Mats hänvisar till har siffran ökat till över 43 procent. Jag har förståelse för det, själv tycker jag att socialdemokratin är en tillräckligt välbeprövad metod, det vill säga om det var vägen till målet borde vi vara framme nu. På LO:s hemsida står dock den 25 januari att "Vi måste vara väl förberedda och uppladdade inför kampen mot högeralliansen.
Valutgången och arbetarrörelsens valframgång och styrka bestäms i mångt och mycket av hur stark vår fackligt-politiska samverkan är."
TROTS ATT närapå hälften av medlemmarna i LO tvekar om socialdemokratin och samarbetspartierna står för den goda framtiden så döms från centralt LO-håll alternativen kategoriskt ut, hur ska man annars tolka publiceringen? Mats skriver sedan om arbetsmarknadsåtgärder, ursäkta, men hur effektivt använda skattepengar har det alltid varit? Ams är i sammanhanget en alldeles speciell organisation, de uppnår alla mål, men var är resultaten?
Nu presenterar alliansen ett helt batteri med åtgärder allt i mening att få fart på tillväxten och sysselsättningen för att därmed också säkra den gemensamma välfärden. Socialdemokraterna däremot tycks ha föga nytt att komma med.
CENTERPARTIET har valt mittenfåran i svensk politik, detta bereder partiets företrädare en mängd dilemman att hantera. Ju längre till ytterkanterna man rör sig i politiken ju starkare särintressen kan värnas.
Jag vill påstå att det antagligen är så mycket lättare att vara radikal åt det ena eller andra hållet, man har därmed mindre hänsyn att ta ställning till. I Sverige pendlar röstmajoriteten ofta mellan moderater och socialdemokrater men så har vi ju också ett klyftsamhälle.
Personligen ser jag mig lika lite borgerlig som socialist, jag arbetar för min och mitt partis vision. Den handlar om ett företagsamt, grönt, tryggt och öppet Sverige, byggt underifrån. I Sverige ska man ta ansvar för sig själv och andra, man ska kunna förverkliga sina drömmar. Sverige ska sjuda av kreativitet, människor här ska ha lust att förändra och påverka. Jag tycker att vi är en bit därifrån och tror inte att det handlar om tur eller otur. Att jag därför inte är helt överens med Johansson, det kan jag leva med.