Peter Roslund och glesbygdspolitiken
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Roslunds och min uppgift som förtroendevalda kommunpolitiker är att identifiera det som människor upplever som problem i vardagen och att göra vårt bästa för att undanröja dessa.
Vi måste våga se att problemen, men också möjligheterna, kan se lite olika ut beroende på bland annat geografiska, demografiska och andra skäl och därför också våga hitta lösningar som kan se lite olika ut.
Centern vill arbeta för ett tryggt, öppet, grönt och företagsamt Piteå.
Det bådar gott för arbetet i kommunfullmäktige den här mandatperioden, att det finns fler som också vill utveckla hela kommunen! Jag ser fram emot att arbeta i ett sådant klimat eftersom jag har fokus på att nå målen och inte är lika intresserad av att träta om äran.
Faktum kvarstår: Markbygden till exempel har sedan kommunsammanslagningen 1967 åderlåtits på långt mer än hälften av sin befolkning, närmare bestämt 67 procent eller 949 personer.
Då bodde 1 416 personer här, årsskiftet 2005/2006 bara 467 personer och avfolkningstakten har inte minskat.
En siffra som borde få ledande politiker att rodna i stället för att gömma huvudet i sanden och säga att allt är väl. Den som vill kan titta på kartan och se att Markbygden omfattar närmare hälften av ytan i Piteå kommun.
Med 467 personer på den ytan måste det väl stå klart att det är skillnad på landsbygd och glesbygd!
Det går inte att blunda för att en del av denna befolkningsminskning också den är en följd av socialdemokratisk landsbygdspolitik eller kanske jag ska säga bristen på landsbygdspolitik.