Vad har hänt, nu sitter alliansen där med utanförskapet i sitt knä. Det har nu visat sig att återtåget till full sysselsättning inte var så enkelt.
Ingen i regeringen har ännu lyckats definiera vad full sysselsättning är. Alliansen talar inte längre om en miljon utanför.
Att halvera utanförskapet och minska ohälsotalet gäller i huvudsak fortfarande personer med kroniska sjukdomar och andra funktionsnedsättningar.
Rehabilitering/habilitering fungerar inte, samarbetet mellan de olika rehabiliteringsaktörerna är undermålig.
Många långtidssjukskrivna känner sig kränkta och misstrodda, försäkringsläkarna som aldrig träffar sina sjukskrivna försäkrade, anser att de kan arbeta. Många blir tagna för fuskare, i stället för rehabilitering utsätts de sjukskrivna för kontroll.
De åtgärder som alliansen har vidtagit har inte gett de funktionshindrade arbete, tvärtom har det medfört att utöver att vara funktionshindrad och arbetslös har också ekonomin blivit sämre.
Försämringar i sjukpenningen, aktivitetsersättning (före detta förtidspension) och a-kassa skapar inga jobb. De är de som står längst från arbetsmarknaden som drabbas.
Nu måste alliansen visa muskler om de ska klara vallöftet att bryta utanförskapet.
Det är alltid bra politik att söka lösningar till meningsfulla arbeten för alla de många som sorteras bort på en stenhård arbetsmarknad.
Men, att som alliansen nu försöker se lösningen på detta, med särskild låglönemarknad där de enskilda drabbade får betala priset är helt förkastligt.
Olika former av lönestöd är nödvändigt om de som står längst från arbetsmarknaden ska få chans till schysta jobb.
Men det är samhället som ska stå för subventionen, inte de funktionshindrade/arbetslösa.