Normpolitiken går mot kris
Bengt Hurtig, v
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alliansregeringen genomför skattesänkningar på 70 miljarder kronor och sänker statsskulden under åren 2008-2010 med totalt 365 miljarder kronor.
Samtidigt finns inte pengar till lite extra lönehöjningar (med kanske en miljard kronor) till sjuksköterskorna.
Inte heller finns tillräckligt med pengar för till exempel underhåll av vägar i Norrland eller investeringar i infrastruktur såsom Norrbotniabanan.
Pengar måste hela tiden sparas i skola, vård och omsorg och fram till år 2010 sänker regeringen statsbidragen till kommuner och landsting med sex miljarder kronor.
Till och med statens kärnverksamhet som åklagare, polis, tull och försvar tvingas skära ned verksamhet.
Hur kan detta komma sig? Jo, detta är resultatet av den så kallade nyliberala normpolitikens införande i Sverige. Majoriteten av de folkvalda har gått på myten att det bästa är att de håller sig borta så mycket som möjligt från beslut om landets ekonomi och bara beslutar om vissa normer.
Därför drar riksdagen på sig den ena tvångströjan efter den andra och blir till slut handlingsförlamad och sjunker ner i den nyliberala kvicksanden. En sådan tvångströja är att riksdagens högsta prioritet är att de offentliga finanserna i genomsnitt ska gå med minst två procent av bruttonationalprodukt (BNP) i överskott och att statens utgifter ska bestämmas genom ett beslut om utgiftstak tre år i förväg.
Riksdag och regering kan inte veta vilka inkomster staten säkert har inom tre år och därför måste de sätta utgiftstaket så lågt att statens budget säkert går med överskott då.
När då statsinkomsterna blir större blir det givetvis gigantiska överskott. Dessa överskott kan då bara användas till skattesänkningar och minskning av statsskulden.
Riksdagen kan alltså inte längre bestämma statens utgifter i förhållande till statens verkliga inkomster utan måste till varje pris hålla sig under det utgiftstak (inklusive löneökningsutrymme) som den tre år tidigare låst fast.
Trots växande behov medför systemet att utgifterna för den offentliga sektorn sjunker räknat som andel av BNP. Toksparande, åtstramningar, ett hårdare och mer ociviliserat samhälle blir följden. Ett sämre fungerande samhälle leder till sämre tillväxt och ökad arbetslöshet och också en fattigare stat.
Högerns nyliberala tanksmedjor gnuggar händerna. En kris öppnar för en välfärd anpassad för de välbeställda och för att skattemedel avsedda för välfärd rinner in i privata bolagsfickor.