Missar facket sin roll?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Själv har jag alltid varit medlem i facket, och dessutom arbetat i styrelser även på riksnivå, men jag har aldrig drivit partipropaganda i mitt fackliga arbete. Min uppgift har varit att ta tillvara mina medlemmars intressen, att skapa bra arbetsförhållanden och bra relationer mellan arbetstagarna och arbetsgivaren.
Politik kan jag driva i mitt politiska parti. Inte är det konstigt att många fackliga representanter i bland annat LO har svårt att klargöra vad som är viktigast, medlemmarna, företaget eller s-partiet.
För mej var det inte svårt. Vi betalar solidariskt våra skatter, men om man ser till de ekonomiska och sociala klasskillnader som finns i dag i vårt samhälle, så kan man inte påstå att en socialdemokratisk fördelningen har varit solidariskt.
Ser vi bakåt, så har det mig veterligt alltid drabbat de sämst ställda mest, när socialdemokratisk politik inte har räckt till och nedskärningar kommit till stånd. Även när socialdemokratiska regeringar har skjutit till pengar till oss människor, har alltid kostnaderna stigit på andra ställen, och då också drabbat mest de som har det sämst. Men det har Granberg kanske redan glömt?
När Granberg talar om brist på solidaritet, funderar jag på om han tänker på de socialdemokratiska politikernas lönesättningar och pensionsavtal som har figurerat i massmedia sista månaderna, och som definitivt inte innehåller någon form av solidaritet till oss skattebetalare (arbetsgivare). Tänk på det Granberg, man ska leva som man lär, och att politikerna är till för oss människor och inte tvärs om.