Konflikten mellan Israel och Palestina måste tydliggöras
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I mitten av 1800-talet började judar, framför allt från Ryssland, invandra i Palestina och säga åt palestinierna att de skulle ge sig av. Palestinierna tyckte att de hade rätt att bo på sina förfäders jord, och de hade under ett par tusen år utvecklat ett så konstruktivt samarbete med de judar som bodde i området att kulturerna höll på att smälta ihop.
Immigranterna blev fler, och de blev mer och mer handgripliga i sina krav på mark och resurser.
Om du vill veta detaljer kan du börja med boken Exodus av Leon Uris.
Som exempel gladde sig författaren över de judiska ungdomarnas humoristiska påhitt att rulla brinnande tjärtunnor utefter de smala gränderna i Haifas arabkvarter.
SAMMA DAG som staten Israel utropades, utplånades nästan fem hundra palestinska byar med schaktmaskiner.
I två av byarna massakrerades alla invånare, eftersom de var uppkäftiga nog att försvara sin egendom. Så började konflikten Israel-Palestina.
Alla palestinier har det inte så dåligt som vi tror och som det beskrivs i medierna, skriver Mats Sundström.
Det vet han efter att ha besökt Israel och träffat en palestinier som hade ett bra hus och en vacker trädgård.
Vad ska vi dra för slutsatser av hans iakttagelse? Att palestinierna på Västbanken och i Gaza bråkar i onödan?
Skolminister Ibrahim Baylan är invandrare, och han har bättre ekonomi än de flesta infödda svenskarna.
Om du Mats far till Stockholm och umgås med honom under en dag, drar du då slutsatsen att de arbetslösa invandrarna klagar i onödan?