Kommunens blinda fläckar
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En vacker skärgård som har en mycket intresseväckande historia och ett stort kulturhistoriskt värde.
Upprustningen innebar exteriört i huvudsak att brädfodringen förnyades och att även fönstren ersattes av bräder.
Men jobbet gjordes aldrig riktigt färdigt av någon anledning. Kvar på marken är fortfarande hela den stora mängd korta bräder, ursprungligen lagda som fjäll, som revs ner och ersattes med nya.
De korta bräderna ligger på marken, som de föll vid rivningen, och har nu delvis ruttnat. Färgflagor som stack upp ur bråten svajade lite häromdagen i värmen och solskenet och den svaga vinden.
Det är en stor mängd som ligger i en spretig hög tillsammans med visst annat byggavfall, som plast. De uteblivna städinsatserna förvånar många. Någon slutbesiktning av jobbet kan inte ha skett.
Situationen kan på sätt och vis påminna om och jämföras med när Peter Roslund gav löfte om att ta fram Piteås vackraste 1800-talshus, Christinaskolan, genom att eliminera eller åtminstone hyfsa till de vildvuxna buskagen och träden runt omkring den.
Det gjordes heller aldrig riktigt utan blev högst en halv halvmesyr, till verkligt stor miljönackdel i området.
Särskilt för sommarmiljön nära kyrkan och mitt i den centrala och synnerligen välbesökta delen av vår stad.