Kalavverkning är en ekologisk katastrof
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För det första är verkligheten den att det svenska kalhyggesskogsbruket faktiskt är en vanvettig och besinningslös skogsskövling. Det som händer med skogens ekosystem efter en kalavverkning är inget annat än en ekologisk katastrof.
Om inte Lars-Erik och Ulf visste detta måste jag säga att de inte har en aning om vad det handlar om.
De båda herrarna säger att "det finns ju 1 000 hektar gammelskog kvar på Storön" som om det var sådana ofantliga mängder skog att 67 hektar inte kan räknas. Statistik visar att det bara finns omkring 18 procent gammelskog (mer än 120 år) kvar i Norrbottens län (Riksskogstaxeringen 2002-2006) troligen än mindre nu år 2009. Med andra ord har nämnda herrar och deras gelikar huggit ner den största delen av skogen i länet redan.
Ulf och Lars-Erik säger att ett ekologiskt skogsbruk skulle vara dödsstöten för sysselsättningen inom skogsnäringen. Siffror visar dock att sysselsättningen inom storskogsbruket stadigt har sjunkit, till exempel 1972 gjordes 40 miljoner arbetstimmar medan siffran för år 1998 är nere i åtta miljoner.
Vem är det egentligen som har gett dödsstöten för skogsarbetarna i vårt land? (Sveriges officiella statistik).
Att kalla en avverkningsmetod som inte skövlar skogen för oekologisk och oekonomisk är lite väl magstarkt, som om herrarna vet vad de talar om. Visserligen ger skogen pengar när den avverkas men det behöver man inte vara något snille för att förstå. Men att veta vad som är mest lönsamt ur både ekonomisk och ekologisk synpunkt krävs lite mer baskunskap om dessa båda ämnen. Det står till och med i den svenska skogsvårdslagen att: "Miljömål och produktionsmål ska vara jämställda".
Kanske är det dags för Ulf och Lars-Erik att uppdatera sina kunskaper om ekologi och ekonomi och även börja lära sig vad social hänsyn är för något.