Ingen går säker längre
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Gruppen som jag främst syftar på är de människor som får svåra sjukdomssymptom när de vistas i miljöer med elektromagnetiska fält och mikrovågsstrålning från mobiltelefoni och trådlösa nätverk. Bland dessa är det många som faller mellan stolarna, det vill säga har varken rätt till sjukpenning/sjukersättning eller arbetslöshetskassa. Detta får fortsätta att ske trots att arbetslivsminister Hans Karlsson menar att det finns "noll tolerans" för att något sådant får förekomma, alltså att hamna mellan stolarna.
NÄR DE långtidssjukskrivna nu skall återrehabiliteras in i någon åtgärd, och då till vilket pris som helst, blir denna grupp människor åter hårt drabbade. Vi kan nämligen inte vistas på de utredningsplatser som försäkringskassan (försäkringsmedicinsk utredning FMC) eller arbetsförmedlingen (länsutredningsresurs LUR) kräver utan att bli mycket sjuka. I beskeden från försäkringskassan och arbetsförmedlingen som lämnas när de anser det vara dags för utredning av något slag, framgår att den lag som tillämpas inte har utrymme för att den sjuke uteblir. I sådana fall hotas då om indragen ersättning enligt lagstiftningen.
I UTREDNINGARNA har datoranvändande en framträdande roll dessutom är mobiltelefoner tilllåtna, alltså den typ av apparater som gör oss svårt sjuka. Förutom dessa apparater reagerar vi på lysrör, fläktar, Dect-telefoner, elkablar och så vidare. Trots svåra överkänslighetssymptom tvingar utredarna den sjuke att fullfölja utredningen, alltså utsättas för stora risker som kan vara förödande för framtiden då sjukdomstillståndet kan riskeras att accelerera och befästas. En familjeförsörjare kan, efter genomförd utredning, tvingas lämna sin familj till ett liv i fullständig isolering ute i periferin. Ingen tar ansvar för konsekvenser som kan bli följden på grund av ovarsamt bemötande.
DET FÖREFALLER för mig omöjligt att ett politiskt beslut kan syfta till att sjuka människor blir behandlade på detta inhumana och rättsosäkra sätt? Vi som drabbas av Perssons frisersax, inför valet, lever under en hotbild som kan jämföras med flyktingarnas situation och detta är oberoende av diagnos/sjukdomsbild/arbetsoförmåga och det sker i dag och i Sverige, ingen går säker längre.
Förutsättningarna att leva ett drägligt liv är minimala. Beslutsfattarna som nu har våra liv i sina händer kan upplevas som bödlar. Frågan som återstår är: Vem är det som håller i bilan? Är det försäkringskassan eller arbetsförmedlingen? Eller ännu värre, båda två?