Hat och vrede får inte ta fäste i våra hjärtan
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bara galna människor skulle kunna tänka ut det här och genomföra det. Den friska världen kommer alltid att vara sårbar för galningar, för vi kan aldrig förutse vilka saker de kommer att hitta på. Vi anade inget, vi hade ingen möjlighet att vara där innan det hände. Vi kunde inte stoppa det.
Nu kan vi vara där för de överlevande och anhöriga i solidaritet. Till och med politiska motståndare känner samma sak. För rivalitet, religion och ideologi är ovidkommande. För mänsklighetens historia är skriven i tårar och inte i torn, i det gemensamma språket blod och ben.
Med en röst som ljuder inom oss alla, den säger "detta är inte rätt".
Vi sörjer alla de oskyldigt döda. De hårdast drabbade är de som minst förtjänar detta, barnen.
Vad ska vi säga till barnen? Ska vi säga att ondskan är verklig och definieras med gränser, namn, geografi och öde? Nej, de kommer att minnas ändå. Vi borde säga förlåt, förlåt för att vi inte lyckas ge dem en värld som vi ville ge dem.
Förhoppningsvis ska vi också berätta att vi har ett ansvar att hjälpa människor i andra länder. För gör vi inte det kan deras plågor bli vår tragedi. Det vi kan säga är att vi ska ta hand om dem och att vi älskar dem.
Vi minns också hjältarna, de som kämpade mot elden utan fruktan. De som gick in i de brinnande tornen utan att veta om de någonsin skulle komma ut igen.
Men de visste att det fanns folk som väntade på dem, väntade på räddningen. Förutom räddningspersonalen så minns man också de vanliga människorna som blivit extra ordinära genom sina handlingar, sitt mod och sina uppoffringar, som vägrade ge upp. Som vägrade acceptera budet från allsköns självutnämnda heliga krigare som hävdar att vi på något vis förtjänade detta. Det är viktigt att vi inte låter hatet och vreden få fäste i våra hjärtan, då kommer terrorismen att vinna. Tänk på vad de oskyldiga offrens sista samtal handlade om, det var inte hämnd utan om kärlek.