Att låta diverse av den politiska klassen hyllade ideologiska former bestämma det materiella innehållet, de färdigheter som skall tränas och de kunskaper som skall inhämtas, det håller ju inte i en skola för ett kunskapssamhälle. Men för den politiska klassen - vänstern som högern - kunde förstås en sådan skolpolitik vara tilltalande och därmed också eftersträvansvärd. Den gjorde ju denna klass så betydelsefull.
Debatten var därför också länge helt utomparlamentarisk. Och det var hårda tag. Vi som opponerade oss kallades kunskapsfascister. Och svarade med att stämpla våra motståndare som flummare. Det var väl först med Jan Björklund som denna debatt blev en debatt också för partierna. Och om jag i rubriken på den här insändaren säger grattis till (s), så är det väl på sin plats att också säga grattis till Jan Björklund. För visst har det varit en ganska lång väg för honom.
Först gällde det att övertyga det egna partiet. Sedan också de andra partierna i det som i dag kallas alliansen. Och nu har alltså också socialdemokraterna fallit till föga. Och kvar på de gamla barrikaderna är bara vänsterpartiet. Och det för hur länge kan man fråga.