Men det kunde vara värre att som Carl Bildt förlora ett val sedan han kört landets ekonomi i botten. Krisen under 90-talet kom inte som en blixt från en klar himmel.
Erfarna bedömare varnade för att den politik som förts under 80-talet skulle medföra stora problem.
Våren 1989 varnade finansminister Kjell-Olof Feldt från riksdagens talarstol för att "arbetslöshetens stålbad" närmade sig och att en ny statsfinansiell kris hotade när inflationsinkomsterna föll ihop och kostnaderna för arbetslösheten steg. Någon månad senare avgick finansministern, då han ej fick stöd för sin politik.
Tecken på en kris kom redan i september 1990 då fastighets- bolaget Nyckeln ställde in betalningarna. Sedan utvecklades krisen snabbt. Gota bank gick i konkurs och Nordbanken skulle normalt gått samma väg men det ansågs omöjligt att låta en bank, som var majoritetsägd av staten, gå i konkurs.
Räddningen av Gota och Nordbanken kostade statskassan 60 miljarder kronor. Ingen vettig människa kan skylla fastighetskrisen på den regering som tillträdde 1991.
Socialdemokraterna insåg att en sådan politik var skadlig för tillväxten och i samband med ett så kallat krispaket, bands kronan till ecun. Tanken var god, men tiden var olämplig. Kronan var övervärderad.
Skattereformen: Den skulle ha kommit långt tidigare. Vi hade ett skattesystem som gjorde det lönsamt att låna pengar med marginalskatter på bortåt 80 procent.
En skattereform kom visserligen i slutet av 80-talet, och det var en nödvändig åtgärd, men den kom för sent.
Avregleringen av kreditmarknaden: Både riksbank och regering borde ha varit medvetna om att en avreglering måste följas av en stram ekonomisk politik med det skattesystem som vi fortfarande "drogs" med.
Då Göran Persson skyller 90-talets kris på den tillträdande borgerliga regeringen så måste han tala mot bättre vetande.
Att tro något annat skulle vara att grovt underskatta den förre statsministerns kunskaper i frågan.