Fridfull jul med mycket kärlek
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I min ande och mitt hjärta ville Jesus att vi skulle kunna älska alla, men vi kan älska på olika sätt, en del älskar en hund eller en katt, är detta också fel? Jag pratar om kärlek, jag själv är en kristen människa sedan jag var liten. Vi måste ta varandra i hand och ge från vårt hjärta kärlek, tillit, ömhet och förståelse. Vi har så lätt att gå förbi varandra, smita en annan väg för att vi vill inte se ensamheten för många människor i vår närhet. Vi har slutat bry oss om varandra, eller har jag fel?
Nu till jul är det säkert många ensamma som besöker kyrkan, den är säkert full till sista bänk. Ni som står och läser ur bibeln till folk som sitter på hårda bänkar, kan ni inte läsa av er själ om kärlek. Hittar ni inte era egna ord, utan måste ni ta citat ur en bok hela tiden? Varför blir vi så rädda för äkta kärlek?
Jag skrev en dikt en gång som lyder så här: När tiden står stilla och vinden vänder sig inåt i sin egen bana då flyttar jag min tanke till ro och harmoni. Tid för eftertanke, tid för inre ro, varför ska vi gå mot stormen i vårt inre i vår själ. Kan vi vända vinden som kan kännas som en bris av varmt ljus och friskhet, när du vill kan du göra vinden till storm eller vila i din själ.