Från krigsmakt till försvarsmakt tur och retur?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Efter att i flera hundra år ha krigat på främmande mark, skulle Sverige nu inte längre alls kriga på främmande mark utan bara mot en främmande inkräk-tare. På svensk mark.
Våra väpnade styrkor skulle omvandlas från en krigsmakt till en försvarsmakt, skulle man också kunna uttrycka det. Så blev det också. Men håller nu också denna epok på att gå i graven? Och är det svenska deltagandet i ISAF (International Security Assistance Force) ett tecken på det?
ISAF är ju ursprungligen ett FN-initiativ. På senhösten 2001 förhandlades i Bonn i Tyskland och under FN:s överinseende fram en helt ny afghansk statsbildning, Bonnstaten skulle man kanske kunna kalla den. Och ISAF skapades för att försvara denna statsbildning, en internationell säkerhetsstyrka.
Dagens ISAF är i en mening precis samma ISAF som det ISAF vi hade för åtta år sedan.
Uppgiften är densamma och de tillåtna medlen är också desamma. Våldsmandatet från FN:s säkerhetsråd till exempel har man haft hela tiden. Men i en annan mening är det stora skillnader mellan dagens ISAF och ISAF för åtta år sedan. Då fanns ISAF bara i Kabul, Afghanistans huvudstad, och något väpnat motstånd att tala om mot den stat som ISAF hade att försvara fanns inte.
I dag finns ISAF över hela Afghanistan och är i allt större delar av landet indraget i ett fullskaligt krig med just ett sådant hela tiden växande motstånd.
Och frågan är alltså om eftervärlden kommer att betrakta det svenska deltagandet i detta krigande ISAF, som början på ett epokskifte lika dramatiskt som det för 200 år sedan.
Vad tror till exempel Piteå-Tidningens våghalsige krönikör Stig-Björn Ljunggren om den saken?
Ja, det får vi veta när Stig-Björn i nästa vecka för omväxlings skull är i Piteå helt levande.