För tidigt firande av 200 årig fred
Ett fredsfirande känns nästan som om vi firar att vi slapp Finland och gav med glädje landet till Ryssland, skriver Allan Eichwurzel.
Foto: Leif R Jansson / SCANPIX
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är givetvis ett vällovligt firande, men det kommer fem år för tidigt. De flesta ser krigsslutet 1809, då vi avträdde Finland till Ryssland som start på den långa freden.
Under Napoleonkrigen 1812-13 hade Sverige stora styrkor placerade i bland annat Pommern. Storleken på styrkan var 30 000 man fullt utrustade och stridsberedda, understödda av artilleri.
Denna vari strid vid Grossbeeren, och stoppade en fransk attack mot Hamburg. Karl den XIV Johan hade långt gångna planer på ett erövningsanfall mot Danmark, av olika skäl blev det inte av. Men den 5 december 1813 ryckte svenskarna in i Lybeck, två dagar senare vann de slaget vid Bornhöft i Holstein och besatte därefter Kiel.
Underkuvandet av Norge 1814 började med att Sverige den 26 juli satte in 45 500 man i södra Norge. Dessa trupper understöddes av en stor flottstyrka. Mot dessa trupper stod 33 000 dåligt rustade norrmän. Svenskarna gjorde en snabb framryckning och besatte delar av södra Norge.Den 14 augusti 1814 slöts stilleståndsfördraget i Moss, Norge fick en mjuk fred med stort självbestämmande inom unionen. Enligt dessa händelser och datum är det 2014 som är det rätta året att fira 200 år av fred.
Efter detta krig har inte reguljära svenska förband stridit i eller mot ett annat lands styrkor. De förband som deltagit i olika strider har gjort det som fredsskapande trupp under FN uppdrag, inte som vår trupp och på landets uppdrag.
Krigsoperationen mot Norge nämns väldigt sällan, är det möjligt så att vi har svårt tro att vi fört krig mot vårt broderfolk? Kanske finns det en undertryck skamkänsla från vår sida att vi utsatt våra grannar för detta med erövringskrig. Jag anser att vi skall flytta fram firandet till det rätta årtalet 2014.
Ett fredsfirande känns nästan som om vi firar att vi slapp Finland och gav med glädje landet till Ryssland. Vänskapen med Finland är och förblir en viktig del av vår folksjäl, Finlands frihet liksom Norges frihet är en del av vår frihet.