Ett liv utan begränsningar
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag vet att mina armar ibland äcklar människor och att mina sår och ärr lätt triggar andra självskadande. Men är det verkligen rätt att jag ska begränsa mig själv bara för att jag hanterar min ångest på ett annat sätt än normen?
Varför skulle mina självförvållade ärr vara värre än ärr på någon annan som orsakats av en olyckshändelse? Jag är medveten om att det jag gör mot mig själv är destruktivt och jag är inte ett dugg stolt över det och jag uppmuntrar absolut ingen att utsätta sig för det.
Alla har ett val, och man kan tycka att det valet jag gjorde när jag var tolv år var fel, men det har varit och är, mitt sätt att överleva. Jag tänker inte dra ner mina tröjärmar och jag tänker inte gömma mig, för att ärren jag har talar om vad jag gått igenom och går igenom just nu.
Vem ber de kvinnor som gått igenom en cellgiftsbehandling att ta på sig en mössa när de tappat sitt hårsvall? Och vem ber mannen med det stora ärret över buken efter en operation att ha t-shirt på sig när han badar? Alla har rätt att leva sitt liv utan begränsningar. Tänk på det.