Erikssons "sunda förnuft"
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
80-90-TALENs Orsaker och verkan: Ingen vettig människa kan beskylla den borgerliga regeringen för fastighetskrisen och bankkrisen i början av 90-talet. Staten fick gå in med 65 miljarder för att rädda Nordbanken och Gota bank, men att låta en statlig bank gå i konkurs var otänkbart. Mycket av krediternas värde har staten fått igen. Vad var det då som bäddade för 90-talets kris? Det var en hel räcka av misstag.
I samband med ett krispaket bands kronan vid ecun vid ett olämpligt tillfälle, då kronan var övervärderad.
Kreditregleringen: Den hade i själva verket avskaffat sig själv, men felet var att en skattereform borde ha föregått avregleringen. Skattereformen kom efter en uppgörelse mellan folkpartiet och regeringen 1989 men den kom för sent. Bristen på "eftervård" efter avregleringen var en orsak till den kris som kom i början av 90-talet.
REDAN UNDER våren 1989 fanns det inom regeringen personer som förstod att Sverige stod inför en ekonomisk kris. Finansminister Feldt varnade i riksdagens talarstol för att "arbetslöshetens stålbad" närmade sig och att en ny statsfinansiell kris hotade när inflationsinkomsterna föll ihop och kostnaderna för arbetslösheten steg. Så småningom insåg Kjell-Olof Feldt att han inte kunde påverka utvecklingen utan beslutade sig för att lämna regeringen. Valet närmade sig och en ny regering tillträdde till ett "dukat bord".
Sören Wibe skriver i en debattartikel i PT följande: Förra gången borgarna hade makten tog de upp enorma lån. På detta sätt kunde de gynna sina väljare.
Så ni är i gott sällskap. Om man uttrycker sig på det sättet är man antingen okunnig eller oärlig. Något annat alternativ kan jag inte komma på. För Sören Wibes del kan det knappast bottna i okunnighet. Hur det är för er vet jag inte.